Talangen var där från början, men satsningen mot toppen startade först när Tomas Lundblad blev junior. Sverige samlade ihop de bästa i samma ålder eftersom det är så få utövare i landet. Det gjorde att Lundblad kunde sparra mot de bästa i landet och på så sätt utvecklas.
– När jag höll på som mest tränade jag sex gånger i veckan och försökte tävla så mycket som möjligt. När jag senare blev senior började jag åka utomlands för att möta de allra bästa.
I Sverige går det inte att livnära sig på fäktning. Det gör att de professionella fäktarna från Frankrike, Italien och Ungern håller en hög klass och för att tävla mot de bästa måste man ta sig ut i världen.
– Första gången jag kom med i landslaget var 1990. Då var jag 23 år gammal och det var egentligen då och några år framåt som jag var som allra bäst. Först tävlade jag bara i Sverige men i och med att världscuppoängen blev viktigare reste jag även långt för att tävla. Mina största framgångar på världscupen är två tredjeplatser. En i Legano i Italien och en i Caracas i Venezuela.
I början av Lundblads landslagskarriär räckte det med att vara topp fem i Sverige för att få vara med. Men eftersom Sverige kvalade in till OS i Barcelona som lag fick inte alla i laget tävla individuellt. Det gjorde att världscuppoängen blev avgörande.
– Jag lyckades bli en av de tre som fick tävla individuellt och jag slutade till slut på en 28:e plats. Det var varken bra eller dåligt men det var första gången jag tävlade i OS så jag är ganska nöjd. Dessutom kom vi åtta i lag.
Att vara med i ett OS är väldigt speciellt, menar Lundblad. Helt plötsligt får man en tät mediabevakning och när man sitter i matsalen i OS-byn är man jämlik med de stora stjärnorna. Innan de individuella tävlingarna kom kungafamiljen ned för att önska de individuella fäktarna lycka till.
– Efter OS i Barcelona fortsatte jag min satsning mot OS i Atlanta. Efter att jag inte lyckades komma med där kände jag att det var dags att trappa ned. Jag blev pappa då så övergången från att elitsatsa till att göra något annat skedde naturligt.
Efter att ha fäktat för motionen ett tag slutade Tomas Lundblad helt med fäktning. Men för ett par år sedan hörde klubben av sig och behövde en ny ordförande.
– Jag hoppade på uppdraget direkt och för att lära känna gruppen bättre började jag samtidigt fäktas igen. Jag var inte ordförande så länge men jag fortsatte att träna.
Lundblad håller fortfarande en hög nivå och kan sparra mot de bästa i klubben.
– Vi har ett bra gäng här med Linus Islas Flygare i spetsen. Han kom tvåa i Ungdoms-OS och kan definitivt gå långt. Han är fortfarande junior men kan redan nu tävla i seniorklassen.
Nu i helgen ska Uppsala Cup avgöras. Förra året vann en annan Uppsalafäktare, Henrik Jarl, i år ska Lundblad försöka gå hela vägen.
– Vi är en riktigt bra grupp här i Uppsala. Det finns mycket tradition i klubben och vår tränare, Sofie Larsson, är väldigt skicklig. Jag tror att de svåraste motståndarna i tävlingen finns inom klubben. Henrik kan definitivt ta hem det men även Islas Flygare, vi får se.
Anledningen till klubbens framgångar är för Lundblad självklar:
– Lagandan som finns i klubben är det som gör oss så starka. Vi trivs ihop och bland de bästa minnena jag haft inom sporten har skett med klubben i SM och liknande tävlingar.