"Jag gör 125 i bänk och nästan 220 kilo i marklyft. Jag vet inte vad dina styrkevärden är", säger coach Kamga som fortsätter: "Det handlar om att vara stark i bålen och i magen och samtidigt vara avslappnad".
Det är inte så svårt att kasta grejer, det har vi gjort hela våra liv. Redan som spädbarn kastar eller slänger man bort saker: äcklig mat (det brukar främst vara grönsaker), en napp man helt plötsligt tröttnat på och leksaker man inte vill använda. Nu skulle jag kasta en metallplatta som är konstruerad för att skära vinden. På förhand lät det överkomligt.
Dessutom hade jag fördelen att kasta med en enkilos diskus för män. Eller män och män, egentligen slutar killar med enkilos diskus som 14-åring, men till mitt försvar är de flesta idrottande 14-åringarna bättre tränade än en 35-årig reporter. Men nog med raljerande, kontentan var att jag hade optimala förutsättningar att fortsätta min idrottsresa på ett hyfsat framgångsrikt sätt.
Men hela upplägget med diskus är motsägelsefullt. Ett "Du ska vara mjuk i kroppen" följs direkt av ett "ta i". Det går inte ihop. Och det är för många rörelser. För Vanessa Kamga är snurren i kastringen inte ett problem, men för mig kändes det alltid som en instruktion för mycket. Hälften av gångerna snurrade jag inte, utan jag galopperade snarare fram för att hiva iväg diskusen.
Dessutom var ringen för liten. Trots att jag knappt hade kraft i min ansats lyckades jag bara hålla mig kvar i ringen en gång. Det blev också mitt sista kast. Jag tror stenhårt på att sluta på topp. Mot Paris. Vive la France!
Men allt var inte misär och elände, det finns vissa positiva att ta med från min insats. Exempelvis var Vanessa Kamga först av oss att kasta i nätet. Hon revanscherade sig efteråt med att ansträngningslöst skicka diskusen dryga 50 meter, men hon var först i nätet, i en tävling där vi endast haft en kast hade jag vunnit.
En stilstudie i hur ett kasst kast kan se ut. Sekunden senare blev det övertramp och kastaren blev diskad (pun intended).
Dessutom hade jag faktiskt en diskus som slutade upp dryga 40 meter från kastringen. Visserligen var nedslaget 20 meter tidigare, men med hjälp av det blöta gräset nådde jag dubbelt så långt. Det är nästan så att jag anser att det borde räknas.
Dessutom upplevde jag att vädret var emot mig. Ingen idrottare trivs under en mulen himmel och ett lätt duggregn.
– Jag är en "firm believer" att en stark kastare kan kasta genom vilken vind som helst, sa Kamga. Utifrån hennes övertygelse går en sak att fastslå. Jag är ingen bra kastare. Kanske för att jag gillade grönsaker redan som barn.
Det blev varken speciellt raka eller långa kast. Men nu är ännu en sport avklarad.