Livet som OS-deltagade är inte enbart lyx. Ibland måste även kastringar städas.
Det är svårt att själv inte spricka upp i ett leende när man pratar med Vanessa Kamga. Diskuskastaren är en av de där människor som har valt glädjen.
– I grunden har jag en passion för idrotten. Och jag är så spänd på den här resan jag har framför mig.
Innan vi kommer in på vad hon har framför sig måste vi backa bandet. Det är ändå rätt osannolikt att vi sitter på Uppsala Friidrottsarena. Vägen till Uppsala var krokig. Vägen till diskusen fanns inte ens på kartan.
Kamga berättar att hon kommer från en idrottsfamilj — och det är ingen underdrift. Hennes mamma har tävlat i styrkelyft medan pappan ägnade sig åt bodybuildning medan lillasystern Patricia Kamga har vunnit ungdoms-OS i slägga. Så att hon själv skulle hålla på med idrott var självklart. Frågan var bara vilken.
– Jag har alltid tyckt att idrott är grymt kul. Skulle man prata med mina tidigare idrottslärare i skolan så skulle alla säga att jag sken lite extra på de lektionerna.
Sedan 2021 tävlar Vanessa Kamga för Hässelby SK. Men diskuskastaren bor fortfarande kvar i Uppsala.
När hon växte upp i Gävle höll hon bara på med basket. När det var dags för gymnasievalet sökte hon sig till Celsiusskolan och basketlinjen.
Men den första tiden på Celsiusskolan blev inte riktigt vad Kamga hoppats på.
– Det blev en stor förändring i livet och samtidigt hade jag höga akademiska ambitioner. Jag led av "duktig flicka-syndrom" och ville göra allting perfekt. Jag tog mig vatten över huvudet. Nu som vuxen vet man ju om siffrorna kring hur många unga flickor som blir utbrända.
"Tanken var bara att göra gymnasiet i Sverige och sedan börja på college. Men när jag fick höra att det fanns idrottsgymnasium kändes jag att det var ett bra alternativ mitt emellan", berätta Kamga.
Kamga berättar att hon till sist gick in i väggen. Och det första som försvann var kärleken till idrotten. Så efter ett tag slutade hon med basket men gick kvar på Celsiusskolan.
Men ett telefonsamtal, och "kvinnlig intuition", skulle få henne tillbaka till idrotten.
– En kväll ringde jag min mamma och berättade att jag saknade idrotten. Och hon sa direkt "du stötte kula på en skoltävling när du var åtta år och du tyckte det var jättekul".
– Haha, vad ska man säga. Mammor vet. Det är otroligt hur hon kan minnas min känsla när jag var åtta år. Det är fantastiskt.
"Jag led av "duktig flicka-syndrom" och ville göra allting perfekt", säger Kamga om sin första tid i Uppsala och Celsiusskolan.
Sagt och gjort. Kamga tog sig ner till friidrottsgymnasiet. Väl där provade hon alla kastgrenar. Men enligt sig själv var hon ingen talang när man generellt tänker ordet talang. Utan Kamgas bästa egenskap är hennes dedikation.
– Jag flyttade tillbaka till Gävle under sommarlovet, men jag pendlade ändå till Uppsala tre-fyra gånger i veckan för att träna med gruppen. Och efter det kom jag in på friidrottsinriktningen i årskurs två och jag har bara kört på sedan dess.
6 juli 2024.
Datumet behövs bara sägas för att Kamga ska bryta upp i ett stort leende.
– Haha, är det kanske ett svenskt rekord vi pratar om, säger hon retoriskt.
Det var datumet Kamga raderade ut ett 25 år gammalt svenskt rekord. Det tidigare rekordet var 64,54 meter. Nu lyder det i stället 65,09. En halvmeters ökning.
– Det var en så stor stund. Jag visste ju om allt arbete som lett till den här framgången och det var vad som kom över mig i den stunden.
– Det är allt från alla träningspass till alla val man gjort längs vägen. Alla uppoffringar man gjort för idrotten, stort som smått. Det är alla timmar jag lagt på diskusen som lett fram till den här stunden. Det var så fett. Så coolt, säger hon och spricker upp i ett ännu större leende.
Det kan låta fräckt att fråga efter att Kamga precis satt nytt svenskt rekord. Men på åtta år har hon gått från att stöta kula till svensk rekordhållare och OS-deltagare i diskus. Hur långt kan hon egentligen kasta?
– Det är vad jag tycker är spännande med den här resan, att jag ser att jag har det bästa framför mig.
– Oavsett hur bra den här säsongen har varit, jag tror jag har det trettonde längsta kastet i världen i år, så känner jag att det finns mycket mer att hämta. Hur långt jag kan komma att kasta vet jag inte, men jag är på resan nu och vill bara fortsätta utvecklas.
Den 6 juli i somras slog Vanessa Kamga till och kastade sin diskus 65,09 meter, ett kast som innebar nytt svenskt rekord.
Som idrottare vet många vem Kamga är och försöket att ta reda på vem hon är utanför idrotten visar sig svårt. Uppenbarligen är privatpersonen Vanessa Kamga samma som den OS-uttagna diskuskastaren med svenskt rekord. Hennes karriär tillåter inget annat.
– På fritiden äter jag god mat och umgås med familjen, man hinner inte så mycket mer. Det är väl lite av den uppoffringen man får göra, säger Kamga och utvecklar:
– Det är en ständig ruljans av träning och tävling. Och det går inte att kliva av när man känner för det, oavsett vilken rolig sak som dyker upp. Det är ett heltidsjobb att vara idrottare. Ibland måste man ta obekväma beslut när det kommer till sociala saker, och det är något man kanske inte förstår om man inte är elitidrottare.
På åtta år har Kamga gått från basketspelande gymnasieelev till OS-deltagare i diskus.
Kan du utveckla vad du menar då?
– När jag säger att jag tränar så är det svårt att förstå vad jag menar. Jag tränar två pass om dagen, fem dagar i veckan, och sedan har jag en dag med bara ett pass. Den helt lediga dagen blir ofta söndagar, men under säsongen byts den söndagen ofta ut till en dag där jag reser så då blir det i princip ingen helt ledig dag.
– Så när jag säger att jag tränar blir det som en vanlig arbetsdag. Det är inte som för en vanlig motionär som går till gymmet i två timmar. Utan det börjar direkt när jag kliver upp. Det handlar om att äta en bra frukost, värma upp på ett bra sätt inför träningen och sedan köra det passet. Sedan blir det återhämtning och sedan fyller man på med ny mat och sedan gör man det en gång till för pass nummer två.
– Och när man är klar med sina två pass börjar man direkt planera morgondagen. Har jag mat hemma så att jag kan göra om det imorgon, har jag koll på hur morgondagens träning ser ut, var är nästa tävling. Och dagen efter är det samma sak igen.
”Mina sociala medier är en stor del av det jag gör, jag har flera miljoner visningar varje månad. Jag är väldigt mån om att kommunicera på ett sätt som får människor att känna sig styrkta, jag vill ge energi och glädje”, säger Kamga.
Du trivs i "ekorrhjulet"?
– Jag tror att en av de saker som har tagit mig till den här nivån är att jag är bra på att skapa rutiner. Jag kan finna mig i det och känna att det är en del av mig, i stället för att det är något jag tvingar mig själv att göra.
Kamga trivs även med Uppsala i stort.
– Får jag välja så lever och dör jag i Uppsala. Uppsala är min stad, det är staden jag valt. Jag är född i Vilhelmina i Lappland och uppväxt i Gävle och tränar och tävlar större delen av säsongen i andra länder och orter. Så jag är inte hemma jättemycket under säsongen men det är här jag har mitt hem, min familj och det är här jag utgår ifrån.
Kamgas pappa är född i Kamerun och gick skolan i Frankrike. Efter att han kom till Sverige behövde han dock börja om från gymnasiet.
”Det han ville läsa fanns på två platser i Sverige, det var antingen i Stockholm eller i Vilhelmina i Lappland. Och som den globetrotter han är så tänkte han att han redan bodde i Stockholm, så Vilhelmina lät kul", berättar hon.
Just Kamgas familj är anledningen till hennes stora sociala arbete med KamgaPower.
– Jag kommer från en familj som har jobbat med värdegrundsfrågor, kvinnors demokratiska rättigheter och jämställdhetsfrågor i min pappas hemland Kamerun. Min pappa och mamma tog med hela familjen och reste runt i Kamerun till olika platser för att etablera skolor på landsbygden, bygga brunnar med rent vatten och utbilda kvinnor om demokratiska rättighetsfrågor. De startade även upp olika idrottslag på landsbygden.
– Drivet att göra något för fler än sig själv är något jag fått med hemifrån. Men i takt med att idrotten tog mer plats i mitt liv kunde jag inte följa med familjen på de här resorna, så jag började fundera på ett sätt jag som person kunde bidra med. Och genom det skapades KamgaPower.
"Förebilder är grymt viktiga för att ens våga drömma", säger hon själv om sitt arbete med KamgaPower.
Vad gör du då?
– Det handlar om att förstå min egen vikt av att jag är Vanessa Kamga från Gränby i Uppsala. Jag har en jättebra möjlighet att uppmana fler unga tjejer att våga satsa på idrotten, att visa mig själv som en förebild för området så att unga tjejer ser en väg framåt till eliten.
– Genom KamgaPower bjuder jag in tjejer att träna med mig, att styrketräna med mig. Jag håller i föreläsningar om min resa och berättar om de svårigheter som finns och hur jag tagit mig igenom det. Allt ifrån fördomar om tjejer inom idrott till rasistiska påhopp. Jag vill hjälpa andra att använda fördomarna som en kraft för att ta sig till världsscenen.
Under höstarna och vintrarna har Vanessa fullt upp med KamgaPower. "Jag gör mycket föreläsnigar, men det är även att samla tjejer som idrottare för att hjälpa dem bygga en community där likasinnande kan hitta och peppa varandra".
Är det något du reflekterat över själv i din karriär? Hur viktigt det hade varit att ha en förebild att se upp till?
– Förebilder är grymt viktiga att ha för att ens våga drömma.
– Kolla bara fotbolls-EM som precis varit. Ta bara Lamine Yamal i Spanien som badades av Leo Messi när han var barn. Man ser hur Messi kunde få någon annan att våga drömma och helhjärtat dedikera sig till något. Det är grymt och det är vad jag vill försöka förmedla till alla unga idrottare. Om någon ung idrottare kan spegla sig i mig och min karriär för att själva kicka igång sin karriär så skulle det kännas grymt.