Tävlingen hade det mesta. Spurtdramatik, en krasch som slutade illa och så en segrare från hemmaklubben.
Ida Erngren hade över en minuts ledning inför den sista etappen.
Det var inga problem. Det var faktiskt busenkelt – så såg det i alla fall ut när man följde loppet från sidan av vägen och via UNT:s webbsändning.
Nu hade Erngren en annan uppfattning:
– Det var allt annat än lugnt. Det var en tuff tävling, särskilt mentalt. Jag fick slita och jobba hårt. Nu gjorde Sara Mustonen och Sara Penton en hjälteinsats, helt vansinnigt bra gjort, säger Ida Erngren.
Vid målet stod UCK-ledaren Göran Mattsson och myste.
Att en hemmaåkare vinner i Uppsala hör inte till vanligheterna. När UNT nämner Thomas Rask så skakar Mattsson på huvudet – det här var större. Göte Sundell och Palle Munther? Nej, det här slog allt.
– Janemar, säger Göran Mattsson och skrattar och tänker på legendariske Halle Janemar, UCK:aren som vann Skandisloppet på 1940-talet.
Det kanske inte var en lika stor sensation som när Claes Svensson vann JEM i München 1973 – men ganska nära ...
Men det kunde ha slutat riktigt illa för Ida Erngren. Redan på det första varvet av åtta blev det en otäck olycka. Erngrens landslagskompis Sara Olsson kraschade våldsamt.
– Jag såg att Sara flög över styret, men jag var lite på sidan och kom undan. Det är inte roligt att se en lagkompis vurpa, säger Erngren.
Sara Olsson fullföljde varvet (se bilden) och såg ut att ha klarat sig bra – men så var det inte. Armen var bruten vid armbågen. Operation väntar.
Efteråt var Olsson ledsen och riktigt förbannad. Allt på samma gång. Hon tyckte att en av kommisariebilarna kört för sakta.
– Ryskan som ledde höll på att köra in i bilen när jag låg tvåa, något som inte får hända, säger Sara Olsson.
Trots besvikelsen – eller sorgen och vreden – stod hon med tårar i ögonen och kramade om Ida Erngren. Det blev några känsliga sekunder och Erngren kunde inte heller hålla tårarna tillbaka.
Precis när Olsson kraschade så passade ryskorna på att sticka, något som fick Ida Erngren att reagera.
– Otroligt fult gjort, att utnyttja en vurpa på det sättet, säger hon.
Men ryskorna lyckades inte i sitt försök att spräcka klungan. När det var ett varv kvar var det fortfarande en stor klunga – och mitt i den fanns Erngren.
– Det gick snabbt i backarna men annars var det lugnt. Jag tyckte att jag hade ganska bra kontroll på sista varvet.
Men att ge järnet vid Eklundshof, som hon gjorde i segerloppet i torsdags, var inte att tänka på.
– Jag hade inte så mycket mer att ge på slutet, och det fanns ingen anledning att riskera något, säger succétjejen från Upsala Cykelklubb, som nu upplevde sin största trumf någonsin.
– Ja, det här är nummer ett, säger hon med ett leende.