Fotbollens höstsäsong startar upp. Ishockeyn inleder med en veckas hockeycamp följt av några ispass per vecka. Innebandyn startar upp med Mika Kohonen Daycamp, som i vår familj innebär att 50 procent av medlemmarna är borta 100 procent av tiden under fem dagar. Augusti är mjukstart, det är i september utmaningen börjar på riktigt. Familjepusselutmaningen alltså.
Jag älskar verkligen att mina barn båda valt idrott som fritidssysselsättning. Och jag älskaratt min man inte slutar spela för att någon annan anser att han bör göra det. Han älskar det han gör och det räcker för mig. Själv jobbar jag heltid i Stockholm bor i Knivsta. Jag försöker spela lite fotboll i Korpen och innebandy i division 4. Makens innebandy, som utöver hans stora passion också är hans arbete, upptar 6 dagar i veckan. 10-åringens tre idrotter, innebandy, fotboll och ishockey lappar över varandra i september, vilket ger omkring 8-10 träningar per vecka, som det ska skjutsas till. Att vi sedan valt att spela hockey i Arlanda Wings (Märsta), fotboll i Sirius (Uppsala) och innebandy i Storvreta (Storvreta/Vattholma) ger en extra krydda åt pusslandet. Och mitt försök att få minstingen att börja spela i mer närbelägna Sirius (Allianshallen) möttes med en fnysning ”Jag ska spela i Storvreta”.
I dag kom sonen hem och hade sänkt sitt handicap, 26 poäng på nio hål – ja, han spelar golf också …
Hur orkar/hinner du? Frågar många mig. Jag orkar för att jag älskar att se barnen ha roligt. Att se glädjen när de får hålla på med något de älskar. Sedan tackar jag min lyckliga stjärna att vi har den ekonomiska möjligheten att låta dem idrotta. Långt ifrån alla har det, och jag är ödmjukt tacksam över att jag har ett sådant mastigt familjepussel att lägga, och betalar mer än gärna med min tid.