Det var olympiska spel i Los Angeles 1984. Frank Tate var en av favoriterna i lätt mellanvikt. Amerikaner är alltid favoriter när är boxning och OS. Åtminstone var det så tidigare, och definitivt den där gången för 36 år sedan.
För Lotfi Ayed från Uppsala var det något helt annat. Han var inte favorit. Han var en okänd svensk från Uppsala. En kille som skulle få stryk av Frank Tate i den första matchen.
Amerikanen hade laddat för OS under lång tid. Det var säsongens höjdpunkt.
För Lotfi Ayed var förutsättningarna lite annorlunda. Skulle han få boxas i OS över huvud taget? Men till slut, bara veckan innan OS, kom det efterlängtade beskedet för den Tunisienfödde boxaren: han får tävla för Sverige.
Så var det dags. Det var den 1 augusti och Lotfi Ayed skulle upp i ringen mot storfavoriten Frank Tate.
Men först backar vi bandet en bit. Närmare bestämt till februari 1984, bara några månader innan olympiska spelen.
Boxningsgala i Fyrishallen och Lotfi Ayed var en av deltagarna. UNT:s Thomas Andersson rapporterade från tävlingarna och kunde konstatera att Ayed var i toppform. Helt ohotad. Han slog Nyamor Vitalius från Uganda med 3–0.
Ayed pratade efteråt om OS – och som alla boxare hade han självförtroende. "Det är guld som gäller i OS," konstaterade han, och därmed var rubriken i UNT klar. Enligt artiklen var det här dessutom Lotfi Ayeds 40:e raka seger.
Några månader senare var Ayed och den svenska OS-truppen på plats i Los Angeles. När UNT intervjuade honom ett par dagar innan matchen mot Tate hade han fått klartecken att tävla för Sverige. Men uppladdningen var inte den bästa.
– Det har varit nervöst in i det sista att inte veta om det skulle bli någon OS-match, men nu känns det bara bra, berättade Ayed i UNT:s artikel som publicerades den 31 juli 1984.
Nu är vi tillbaka till matchdagen, den 1 augusti.
Lotfi Ayed gjorde allt rätt i ringen. Frank Tate fick sig säkert en tankeställare. "Vem är den här svensken som är så bra?"
Vid ringside satt Lennart Bernström, senare förbundskapten och nu assisterande till Leif Carlsson. Han minns matchen mycket väl när UNT når honom på telefon nästan 36 år senare.
– Han var klart bättre. Lotfi var beundransvärd, han hade en okuvlig vilja att vinna och det gjorde han ju... säger Lennart Bernström och tystnar för någon sekund.
Så var det nämligen. Han vann – trodde alla. Även publiken – mestadels amerikaner – trodde att Frank Tate förlorat, och rubriken i UNT dagen efter matchen var talande: "Tate vann matchen men Ayed publiken."
När boxarna stod och väntade på varsin sida om ringdomaren så kom chocken för Ayed. Ringdomaren höjde Tates arm och domarsiffrorna blev 5–0.
Stora delar av publiken buade åt domslutet.
För Lennart Bernström, Leif Carlsson och de andra svenskarna var det ett obegripligt resultat.
– Lotfi gick för att vinna och jag sade direkt till Leffe efter matchen att det här tog han...
Antagligen hann både Bernström och Ayed sväva iväg i sina tankar för några sekunder. Den här segern (de trodde ju att Ayed hade vunnit) öppnar vägen för ett OS-guld i boxning. Historiskt i så fall.
– Det hade absolut kunnat bli guld. Ingen som helst tvekan, säger Lennart Bernström.
I stället blev det respass ur turneringen för svensken. Frank Tate tog sedan guld.
Men matchen mellan Ayed och Tate diskuterades länge. Den amerikanske sportjournalisten Howard Cosell, som ansågs vara mycket nationalistisk, konstaterade att det var "svenskens match."
Förbundskapten Leif Carlsson var förbannad efteråt:
– Siffrorna var fel. Lotfi borde ha vunnit både andra och tredje ronden, men även om resultatet kan diskuteras så kan vi inte göra annat än att acceptera det, sade han.
Även den amerikanska lagledningen beklagade sig.
– Det var många amerikaner som kom fram till mig efteråt och sade att jag borde ha vunnit, berättade Ayed, och det är något som Lennart Bernström verifierar:
– Någon dag senare blev han uppvaktad av proffsagenter som hade blivit imponerad av hans match. De ville ha den här killen från Sverige, men jag tror att Lotfi ville hem till Sverige, säger Bernström.
Det blev aldrig någon proffsmatch för Lotfi Ayed. Både han och Leif Carlsson tyckte att det var för tidigt att satsa på en proffskarriär. Ayed var 25 år under olympiska spelen 1984.
– Först måste man ha tagit medaljer i amatörboxning. Och när det gäller medaljer är det bara guld som räknas, så det är för tidigt att satsa på en proffskarriär, sade Leif Carlsson efter förlusten mot Frank Tate.
Det ska sägas att OS i Los Angeles bojkottades av många östeuropeiska länder och även av Kuba, som på den tiden var känt för att ställa upp med oerhört starka boxningslag.
Men Lotfi Ayed hade ändå blivit ett känt boxningsnamn. Han var stolt över sin insats.
– Sverige har äntligen blivit erkänt för sin boxning. Många har kommit fram till mig för att visa sin uppskattning över de svenska boxarna. De har sagt att "vi visste att Sverige var bra i tennis, men vi visste inte att ni var så bra i boxning."
Ett par månader efter olympiska spelen blev Ayed utsedd till Årets boxare i Sverige. Han besegrade under 1984 så bra boxare som Manfred Zielonka från Tyskland och Christophe Tiozzo från Frankrike, som tog brons i Los Angeles-OS.
Lotfi Ayed var inte bara boxare, han lirade fotboll också, fast på en mer blygsam nivå.
I slutet av juni 1984, bara en dryg månad innan OS i Los Angeles, spelade Doxa en match i Upplandscupen mot Gusk, en match som ansågs mycket svår att vinna. Men Doxa skrällde och vann med 1–0 efter mål på bonusstraff av Andreas Elefteriades. Men i texten var Lotfi Ayed omnämd.
Den främsta målchansen under den första halvleken hade inte Gusk, den hade Doxa. Och det var en frispark av Ayed. Han fick beröm av UNT:s reporter på plats, Nils R Östlund som konstaterade om Ayed: "En av lagets bästa spelare."
Lotfi Ayeds första boxningsmatch var i junior-SM 1978 där han slog Ulf Thorström och den sista var mot Stephen Wilson i maj 1991 som han förlorade.
Resultatmässigt gjorde han sin bästa turnering i EM 1982 där det blev ett brons. Dessutom tog han två guld i Nordiska Mästerskapen samt fyra SM-guld. Han gick ett par minnesvärda SM-finaler mot Leif Keiski, seger 1990 och förlust 1991.
Under sin karriär representerade Lotfi Ayed sex klubbar: Upsala IF, Djurgården, Hammarby, Linnéa, Redbergslid och Rapid.