I stället har både Tiffany Brown och Sandra Hansson lämnat klubben. Och däremellan anklagat klubbens ledare och tränare för både det ena och det andra i media.
Man kan lätt hitta argument för båda sidor här. Vi med vanliga jobb reser oftast när vi har semester. Det finns ett sommaruppehåll även för basketspelare, särskilt de som är professionella. Å andra sidan: det handlade om två (!) träningar – på försäsongen. Och jag lovar att Brown och Hansson inte sitter på några NHL-löner.
Uppsala Basket har båda sina representationslag i högsta ligan. Både herr- och damlaget är alltså bland Sveriges absolut bästa basketlag. Damlaget är till och med ett av Sveriges fyra bästa lag, efter semifinalförlusten mot Södertälje i fjol.
Intresset i staden är dock svagt. Publiksiffrorna i grundserien sträcker sig sällan över 500 personer. Det är inte många som läser om basket när vi skriver om den i UNT.
Men nu – med en kanonsäsong i ryggen – fanns ju faktiskt chansen att bygga på något riktigt bra för Uppsalas damer. Jag säger inte att det inte kan bli så ändå – men jag säger nog ändå det.
För utan Tiffany Brown, lagets i särklass bästa spelare, och Sandra Hansson – från Uppsala och fanbärare för föreningen – är risken att laget går från toppen till botten i tabellen kommande säsong. Och vilken reklam ger det att en egenfostrad stjärna som Sandra Hansson lämnar föreningen under de här omständigheterna?
Någonstans får man konstatera att Uppsala Basket inte är Real Madrid. Där ersätts en stjärnspelare med en ny innan någon hinner blinka. Kanske har Uppsalas behandling av Brown och Hansson varit lite väl styvmoderlig sett till klubbens bästa? Jag är imponerad över föreningens integritet, men nu kan uppförsbacken till att vinna tillbaka förtroende bland supportrar och fans bli lång. För att inte tala om det sportsliga berg man behöver bestiga. Ett berg man nyligen stod svindlande nära toppen på.
Jag gissar att en enorm backlash lurar runt hörnet.
Jag har idrottat i hela mitt liv. Jag har bara marginellt mer insyn i den specifika situationen än vad vi rapporterat om, men av erfarenhet kan jag konstatera: den här konflikten borde klubben och spelarna ha löst på tjugo minuter. Som vuxna människor.
I stället förvandlades osämjan till ett jättelikt dagis. Och nu finns det två platser lediga.