– Det är tungt. Det är ingen hemlighet. Jag är en sån där vinnarmänniska, men framförallt tycker jag det är synd om spelarna som lägger ned så mycket tid och kraft och så blir det idel förluster, säger Sonja Entzenberg när UNT träffar henne en sådan där mörk och regnig decembereftermiddag.
Väderleken är lika upplyftande som Uppsala Baskets poängfacit. På de senaste 57 seriematcherna har det blivit blott sju segrar. När ska lyftet komma?
– I år trodde jag inte att vi skulle få det så här tufft. Men vi har ett nytt lag, ny tränare och vi måste ha tålamod, jag vet det, konstaterar klubbdirektören bestämt.
Hur ser du på era tränarrekryteringar de senaste åren?
– Jag tycker ändå Janne Hänninen acklimatiserat sig ganska bra, han försöker få ihop allt. Jag försöker inte lägga mig i utan det är Jannes och Ashleighs (Brown, assisterande tränare) ansvar. Men behöver de stöd är vi flera som backar upp. Givet den ekonomiska situationen vi har är jag ändå vid gott mod.
Någon spelarförstärkning är det inte tal om – än så länge. Svag ekonomi är en av anledningarna. Och tålamod är en dygd.
– Jag tycker inte man ska ändra för mycket i ett lag. Men kommer vi in i februari och bara har vunnit en match är det klart att vi har misslyckats och kommer känna stress.
Just stress är något Sonja blivit en mästare att hantera. Hon har burit Uppsala Baskets damverksamhet på sina axlar i sju år – vid sidan av en heltidstjänst som doktorand på Uppsala Universitet.
– Jag har min undervisning och forskning på Engelska parken och är där i åtta timmar.
Och agerar klubbdirektör om kvällarna?
– Det är kvällar, absolut. Jag tar cykeln till Rosendal efter jobbet minst tre gånger i veckan, kollar läget med tjejerna och fixar med olika grejer, mejl och sånt. Så det blir ofta middag vid nio hos oss och sen direkt i säng...
Om hon vilar upp sig på helgerna? Inte riktigt.
– Sen sitter man mycket och ringer till folk på helgerna. Och vid hemmamatcher blir det sex, sju timmar i hallen, ställa i ordning och så där. Nu har jag börjat sopa golvet också. Och sedan köpmat hem när allt är klart!, säger en skrattande Entzenberg och får det att låta som en underbar helgrutin.
Vad säger familjen?
– Min man är väldigt tolerant men säger att det blir för mycket ibland. Mina barn tycker bara att jag är galen eftersom de, likt i princip alla unga människor, inte skulle kunna göra det här utan att få betalt.
Det är så mycket tid att hon inte vågar räkna. Men UNT:s reporter får det till cirka 30 timmar i veckan. Helt ideellt.
– Inte en krona får jag betalt. Jag tillhör en utdöende art, det kommer nog inte finnas såna som jag. Det tror jag inte.
Inte heller på ungdomsnivå?
– Nej, jag tror man kommer vilja ha betalt.
Den Stockholmsbördige Luthagen-bon poängterar att hon inte är ensam om att arbeta hårt. Utan lön.
– Vi är litet nätverk med folk runt omkring så jag är inte ensam, det hade aldrig gått. Spelarna hjälper till rätt mycket, de har förstått att de måste om verksamheten ska fungera. Men jag är motorn i mycket, det tror jag. Försöker driva grejer, sociala projekt till exempel, och tjatar på folk för att få hjälp (skratt).
Helst hade hon velat vara tränare.
– Att utveckla spelare är det jag är mest intresserad av. Det är roligast att stå på golvet men nu är jag en bit därifrån.
Hur länge orkar du fortsätta jobba så här?
– Ja du, svår fråga. Viss nedtrappning blir det nog i framtiden. Men kvar blir jag nog.
Som 20-årig basketspelare flyttade Sonja Entzenberg till Uppsala för att studera på unviversitetet. Med högstaliga-erfarenhet från Stockholmslaget Blackeberg var målet att kombinera pluggandet med spel i Uppsala Basket.
En korsbandsskada satte dock stopp för karriären kort efter flytten. Ett tufft slag, berättar den i dag 55-åriga Entzenberg, som hittade tillbaka till sporten hon älskar med hjälp av sina döttrar.
– Jag kom tillbaka till basketen för ungefär 15 år sedan som tränare för ett breddlag på Sverkerskolan med killar och tjejer födda 1994. Så småningom tog jag hand om flickor 94 hela vägen till ettan i gymnasiet. Och sen samma sak med 98:orna.
Närmare tio års uppehåll från basketplanen borde innebära att en del förändring skett, inte minst utifrån ett genusperspektiv.
– När jag kom tillbaka till basketen kände jag att oerhört lite hade hänt. Det är konstigt eftersom det hänt så mycket med jämställdhet i samhället i övrigt. I idrotten är vi inte lika noggranna än.
Entzenberg minns en uppväxt där killarnas idrottande togs på allvar, men inte tjejernas.
– Jag minns hur otroligt skevt det var i Blackeberg när vi spelade i elitserien. Jag blev så arg, för att det drabbade oss trots att vi var mer framgångsrika än herrlaget.
Jämställdhetsfrågan genomsyrar klubbdirektörens liv – så väl som doktorand vid institutionen för nordiska språk som inom idrottslivet.
– Språk och kön har jag haft som ett av mina ämnen i många år. I min forskning har jag alltid haft ett genusperspektiv, hur vi konstruerar kön och ser på det.
Entzenberg är initiativtagare till ett pågående projekt där fem Uppsalaklubbar samarbetar för jämställd idrott, samtidigt som hon möter stort motstånd i jakten på sponsorer till klubben.
– Sponsorer är det jag jobbar mest med. En del tänker exponering fortfarande men väldigt många tänker på helt andra sätt, så som samhällsnyttan och utbytet med gemensamma aktiveter och så vidare.
Var ligger det största ansvaret för en mer jämställd idrott?
– Jag tror att damidrott är den bästa framtida investeringen för ett företag, det är på väg framåt och kommer ge avkastning. Det är ett gemensamt ansvar. Föreningarna behöver ett stukturerat jämställdhetsarbete, samtidigt som företag och massmedia behöver ta sitt ansvar.
Hon delar ut en känga till undertecknads arbetsgivare.
– Du ser ju själv hur idrotten exponeras. UNT är faktiskt inget undantag där utan det är väldigt mycket herridrott.
Inte heller Uppsala kommun kommer undan.
– Om jag nu får vara kritisk känner jag att kommunen kan göra mer för damidrotten. När jag pratar med andra föreningar i Basketsverige får man höra att kommunerna aktivt stödjer lokala damlag på elitnivå ekonomiskt. Både Luleå och Umeå får ganska schyssta summor från kommunala bolag.
Helt skilda världar i olika delar av landet, berättar Entzenberg.
– Här har man tagit ett principbeslut att inte stötta något lag över huvud taget, men kommunen vill gärna vara med och synas när Uppsala hamnar högt i ”Årets idrottsstad”. Jag tycker att Uppsala kommun borde dra sitt strå för jämställd idrott. Nu känns det som att det är tvärtom.