Sandviken vs Edsbyn och AIK vs Skutskär. På lördag avgörs SM-finalerna i bandy och festen är tillbaka på Studenternas i Uppsala.
Allt är som det ska igen. Flytten till Stockholm är glömd, städad under mattan och den samlade känslan av torsdagens pressträff var att Bandysverige kände sig som hemma i det tillfälliga vip-tältet bakom Studenternas läktare.
Efter 22 raka SM-finaler i Uppsala mellan 1991–2012 försvann bandyfinalen för två år i Solna och tre år i Stockholm och i samma veva försvann mycket av festen utanför isen.
”Det som verkligen talar för Uppsala är att hela staden vaknar och det blir en folkfest som man har saknat i Stockholm”, sade AIK:s Frida Erlandsson.
”Uppsala känns mer som vår bandystad”, sade Sandvikens skyttekung Christoffer Edlund.
Bandyn är den enda stora lagidrotten som alltid har avgjorts genom en enda match och när sportens egen ”superbowl” är tillbaka på Studenternas är glädjen total. Säga vad man vill om flytten till Stockholm, men det var ett försök dömt att misslyckas.
Under första året på nybyggda Friends Arena i Solna 2013 ville ”alla” se bandyfinalen och 38 474 personer kom för att se Hammarby vinna mot Sandviken med 9–4. Sedan gick det utför och på Tele2 Arena kom det aldrig över 17 000. Och någon bandyfrukost som tog över huvudstaden och färgade den orange syntes aldrig till.
Även om årets final spelas i anslutning till en byggarbetsplats på Studenternas osar det mer bandyfeeling i området än Stockholmstestet någonsin lyckades skapa. Och då pratar jag för oss som står utanför själva isen. Många av spelarna hade nog gärna velat vara kvar inomhus någonstans, rent spelmässigt.
Den senaste gången på Studenternas kom det 19 646 för att se Sandviken besegra Villa med 6–5 och någonstans där bör vi landa igen, även om avsaknaden av Hammarby – som är den gemensamma nämnaren bakom de flesta toppsiffror på Studenternas – är stor.
Ligachefen Per Selin konstaterade: ”Det känns inspirerande och läckert. Det kommer att bli en folkfest och biljettförsäljningen ser bra ut. Vi ligger på 15 000 plus i dagsläget och det tickar på hela tiden”
”Förhoppningsvis når vi närmare 20 000”, fyllde Uppsalas bandygeneral Ola Rosén i.
Samtidigt som lyckan av att vara hemma var stor inför den 112:e herrfinalen och 46:e damfinalen, höll sig samtliga inblandade parter en oerhört diplomatisk inställning inför vad som komma skall.
Få förde fram sig själva som den tyngsta kandidaten att lyfta pokalen på lördag och snacket under torsdagens pressträff var lite som pyttipannan som serverades som lunch. Den satt där den skulle, men den stack inte ut.
Tränare, spelare, sponsorer och bandyjournalister puffade för jämna finaler och när någon sade att ”det spelar ingen roll vem som är favorit”, var det skönt att höra Daniel Berlin bryta tonläget och summera Sandvikens roll i det hela efter att ha vunnit Svenska cupen, World cup och tagit hand om grundserien.
Daniel Berlin duckade inte för favoritskapet, även om de stora orden inte riktigt bubblar fram ur hans mun.
”Jag vet inte om jag är en person som sticker ut och jag vet inte vad jag ska säga riktigt, förutom att vi går för vinst och att vi inte har några problem att vara favoriter. Vi har vunnit allt som går att vinna hittills och är riktigt värda att vara här”
För Daniel Berlin har SM-finalen i bandy alltid haft en speciell betydelse. Han är ett barn av sin tid, uppväxt i Uppsala på 1990-talet när bandyfinalen på Studenternas var en inkörd klassiker.
Att få uppleva en SM-final i Stockholm var inte lika exotiskt och vips står vi här igen. På isen på Studenternas. Och Daniel Berlin är här. Igen.
Lördag eftermiddag, det närmar sig 16.00 och avslag i SM-finalen på Studenternas. Då är det fullt möjligt att den lille grabben som en gång i tiden började sin bana som junior i Sirius tar över showen.