Siriusstjärnan: Barnsligt kul med bandy just nu

Han har aldrig varit bättre på bandyplanen. I fjol var 33-årige Ted Bergström en av elitseriens bästa spelare. I en öppenhjärtig intervju berättar han om bandylivet, om de mörka molnen och om det uteblivna telefonsamtalet.

Fotboll hemma på tomten i Västerås. Ted Bergström med yngste sonen Ville. På vintern brukar han spola is på den här platsen och göra sarg av snö, och gissa om barnen, Ville och Theo, gillar det.

Fotboll hemma på tomten i Västerås. Ted Bergström med yngste sonen Ville. På vintern brukar han spola is på den här platsen och göra sarg av snö, och gissa om barnen, Ville och Theo, gillar det.

Foto: Håkan Lundh

Bandy2022-09-30 06:00

Ted Bergström är spelaren som Siriussupportrarna har tagit till sitt hjärta. Med sin spelstil, sitt sinne för målskytte och sitt sätt att fira segrar tillsammans med publiken har han närmat sig "Hydlingstatus" bland folket på läktaren.

Han trivs i Sirius, den saken är klar.

– Det är barnsligt kul att spela bandy just nu. Att göra mål, det är ju roligt… (skratt). Tiden i Sirius har blivit en nytändning för mig. Det är en bra förening med ordning och reda. Det har hänt mycket med Oskar (Robertson) och ”Holger” (Jonas Holgersson) och att få vara en del av det… Ja, det är stort, och ovanpå det har jag fått en stor och bra roll i laget.

Ted Bergström kommer från Söderhamn från början och inledde bandykarriären i Broberg, där hans brorsa Max är målvakt. Efter många säsonger i VSK blev han kvar i Västerås.

Det är få bandyspelare i Sverige som är yrkesspelare och som kan leva på sin idrott. Ted Bergström är inte en av dem. Han pendlar mellan Västerås och Uppsala. Åtta mil enkel resa.

Han kombinerar bandyn med arbetet på Digiwise i centrala Västerås. Dessutom är han tränare för en av sönernas fotbollslag.

Det blir långa dagar för Siriusstjärnan, så långa att frågan är naturlig: hur orkar du?

–Jag trivs med livet, med bandyn och med jobbet. Helena, min fru, håller ihop det mesta och hon vill att jag spela bandy, hon ser på mig att jag trivs med det.

undefined
På jobbet i Västerås, som måste vara en av de mysigaste och mest kreativa arbetsmiljöer.

Klockan 6.50 på morgonen ringer väckarklockan i den Bergströmska villan i Västerås.

Först frukost och kanske en liten tjuvstart på arbetsdagen. Kolla mejl och lite annat. Sedan ska barnen skjutsas till förskola och skola. Ville är fem år och Theo är åtta.

Arbetsplatsen ligger i centrala Västerås. Ett hypermodernt kontorsplan och fem anställda. Kontoret har fått pris för sin uformning. En lugn och kreativ miljö, det kan intygas.

Vid tvåtiden är arbetsdagen slut. Då är det dags för avresa till Uppsala.

– Jag rattar tre barn varje dag. Det är Theo och Ville och så är det en till… säger Bergström med ett skratt.

Det tredje barnet heter Stefan Kröller och är lite äldre än nyss nämnda grabbar. Han är försvarsrese i Sirius och hette tidigare Edberg i efternamn och har vunnit SM-guld med Västerås SK.

Ibland är de faktiskt tre personer i bilen eftersom tränaren Oskar Robertson också bor i Västerås, men han beskrivs inte som det fjärde barnet. Någon måtta får det lov att vara.

undefined
Ville, 5, leker fotbolls med sin pappa i trädgården.

Nästan två timmars pendling blir det varje träningsdag, och det är väl alltid chauffören som är bossen i bilen – eller i alla bilar – och den som tar kommandot över ljudanläggningen.

– Ja, oftast är det så… Men Kröller vill ju lyssna på sin ”ostiga” techno, säger Bergström, som ändå avslöjar att de har något gemensamt: Erik Nivas fotbollspodd. Då blir det tyst i bilen och det lyssnas uppmärksamt. 

Oskar Robertson däremot, han är ingen technokille. Då kan det bli något helt annat som spelas.

– ”Ozzy” är en rocker, säger Bergström och skrattar.

Blir det inte problem när ”chefen” (Robertson) åker i samma bil som två av hans spelare?

– Inte ett dugg. Tvärtom, vi har jäkligt kul. Då, när vi sitter i samma bil, är vi inte spelare och tränare, vi är ju vuxna allihopa. Däremot när vi kommer fram till Uppsala så blir han mer en tränare.

Vid tretiden på eftermiddagen brukar ”Västeråsbilen” svänga in vid Recoverhallen i Uppsala. Då är det en timme kvar till isträningen.

– Jag vill ha tid på mig för att landa inför varje träningspass. Att komma till omklädningsrummet, byta om direkt och åka ut på isen är inte min grej.

undefined
Klockan är strax efter tre på eftermiddagen och det är snart dags för träning i Recoverhallen.

Ted Bergström verkar inte vara den stressiga typen. När han berättar om sina långa dagar med både "vanligt" jobb och elitbandy ser han verkligen ut att på riktigt gilla läget. Någon börda är det definitivt inte.

– Jag trivs med det mesta, och det (att trivas) är helt avgörande för att man ska kunna prestera både på jobbet och på bandyplanen. Jag får tacka Sonny och Lucas (på arbetet) för att de ger mig den här chansen. Det ena ger det andra.

Men det finns faktiskt en del saker som får Ted Bergström att bli arg. Ja, inte bara arg, han kan bli sur och kanske inte så rolig att ha att göra med – och då gäller nog att hålla tyst.

– När vi har förlorat, då mår jag inte så bra. Det är värre att förlora än det är kul att vinna, säger han.

Men det finns en person som kan få Ted Bergström på andra tankar efter en jobbig bandyförlust – och nej, det är inte Stefan Kröller, men väl en annan pendlarkompis: Oskar Robertson. Det händer att de tre åker i egen bil till bortamatcherna, de matcher som ligger inom lämpligt avstånd till Västerås och där Uppsalas ses som en omväg. Edsbyn till exempel.

– Första milen, då är jag… ja, då går jag ner mig och blir låg och arg, men det är då som Oskar är helt fenomenal. Han är duktig på att hantera människor överlag. Han kan bryta av mig på ett schysst sätt och då förstår jag, att nu räcker det. Det kan vara likadant under en träning, säger Bergström.

Men vad gör du efter förlust mot VSK i Västerås? Då är det varken en bussresa eller en gemensam bilresa?

– Då åker jag några extravarv med bilen… Nejdå, jag har blivit bättre på att ta en förlust, framförallt efter det att vi fick barn. Om det är en tidig match och barnen möter mig när jag kommer hem, då rinner det av ganska så snabbt.

undefined
Ted Bergström i Sirius omklädningsrum.

Men det finns annat som kan göra att Ted Bergström blir tung i sinnet och som inte har ett smack med Sirius eller bandyn att göra, men ändå idrottsrelaterat.

Favoritlaget i fotboll heter Liverpool, och då förstår nog alla vad det handlar om.

– Är det en tidig lördagsmatch och Liverpool förlorar, då är det mörka moln över hela helgen, säger han allvarligt.

Annars är Ted Bergström en glad kille. Är det någon som har nära till skratt så är det han. I fjol var han så bra på bandyplanen att det talades om landslaget, men det kom inget telefonsamtal från den nye förbundskaptenen Mattias Sjöholm när han nyligen tog ut truppen. Däremot blev lagkompisarna Anton Andersson, Sune Gustafsson och Nils Bergström uttagna.

Man kan gissa att Ted Bergström tog det hela med ro. Har han ens tid med landslaget?

Men gissningen kom helt på skam. När landslagsfrågan fördes på tal under intervjun blev han tyst under några sekunder och ansiktsuttrycket avslöjade egentligen allt. Sedan kom svaret, eller snarare frågan: Landslaget? Jaa, vad ska jag säga om det?

Ja, vad sade han egentligen?

– Jag tycker att det var tråkigt att jag inte blev uttagen, det hade varit roligt. Jag tycker att jag gjorde något bra förra säsongen och en landslagsplats hade varit ett kvitto på det.

Han tycker själv att fjolårssäsongen i Sirius var hans bästa någonsin, möjligen i konkurrens med något av guldåren i Västerås SK.

Det kanske kommer fler landslagschanser för Ted Bergström – men då gäller det att hantera den press som säkert kommer att ställas på både honom och på Sirius den här säsongen. 

– Man jag kan inte säga att jag känner någon press utifrån eller från någon annan. Däremot sätter jag press på mig själv. Mitt mål är att Sirius ska gå så långt som möjligt och att jag ska vara med och bidra med att göra mål och att hjälpa de andra yngre spelarna.

Trots att Ted Bergström gillar att göra mål (vem gör inte det?) så återkommer han hela tiden till laget och att hjälpa de andra spelarna, särskilt de yngre. Det är nummer 10 som är en av "lagpapporna" numera.

undefined
Dags för isträning. Ted Bergström med tröjnummer 10. En spelare som publiken lärt sig uppskatta.

Sirius tränar i Recoverhallen under sena eftermiddagar. Vid halvsextiden blåser tränarna av passet och då tar det en halvtimme eller en timme innan bilen rullar hemåt mot Västerås.

Vid halv åtta svänger han in på gatan i Västerås.

– Då hinner jag träffa barnen och vara med när de ska gå i säng. Kanske läsa någon saga.

Båda barnen, kanske särskilt äldste sonen Theo, har stenkoll på pappas bandymatcher.

– De kollar på Sirius matcher på tv. Har jag gjort tre mål men missat en straff, så vad tror att jag får höra efteråt? ”Pappa, du missade en straff!”. Theo kollar på elitrapport och på Bandygrytan och vet allt om matcherna.

Ted Bergström har ett ettårskontrakt med Sirius. Framtiden är alltså oviss. Men han verkar inte ha några som helst planer på att lägga av med bandyn – och han pratar oerhört varmt om Sirius. Det kan alltså blir några bandyår till i Uppsala.

Nu inleds tävlingssäsongen för Sirius. Under veckoslutet spelas Svenska cupen i Lidköping och Sirius möter i tur och ordning Broberg, Villa och Västerås.

En vanlig Bergströmdag

6.50: Väckarklockan ringer. Frukost. Kanske en koll i (jobbets) mejlkorg. Skjutsa barnen till skola och förskola som ligger nära hemmet i Västerås.

8.00–8.30: Arbetet på Digiwise, som är en digital mediabyrå och som ligger i centrala Västerås.

14.00: Bilen till Uppsala rullar, oftast från Hälla köpcentrum i Västerås.

15.00: Uppvärmning inför träningen, där ispasset i regel börjar vid fyra och slutar vid halv sex.

18.15–18.30: Avfärd från Uppsala.

19.30: Hemma i Västerås i tid för att natta barnen.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!