Linnéa Barkman, Simon Blomqvist med barnen Otto och Holger. Familjen kom till Uppsala i somras men är redan hemstadd och trivs.
28-årige Simon Blomqvist kommer från Jönköping från början, som knappast är något "bandyland." Därför flyttade tonåringen Blomqvist norrut, till bandygymnasiet i Sandviken. Sedan blev det Broberg innan IFK Vänersborg lockade.
Det blev åtta år i Västergötland – en evighet i den numera föränderliga idrottsvärlden.
I närliggande Trollhättan – det är inte ens en mil mellan städerna – spelade Linnéa Barkman handboll på relativt hög nivå. Men det fanns ingen som helst koppling mellan Simon Blomqvist och Linnéa Barkman. Inte då. Men det skulle säga "klick" – lite senare.
Nu har det gått några år och barnen Otto, 6 år, och Holger, 3 år, leker med pappa och mamma på ett grönområde i Uppsala. Många skratt och några tårar, som när treåringen smutsar ned sina träningsbyxor. Roligast blir det när sexåringen tar över UNT:s jobb och ställer några frågor till sin pappa, frågor – eller snarare påståenden – som annars aldrig hade dryftats.
Vi återkommer till sexårige Ottos frågor och till Linnéas uppsyn när huvudpersonen avslöjar vad han lärt sig i Uppsala.
Först lite bandy: Simon Blomqvist värvades till Sirius inför den här säsongen efter åtta säsonger i Vänersborg. Tillsammans med Stefan Kröller och Sune Gustafsson bildar han en stenhård försvarslinje i Sirius.
Mot Västerås i Svenska Cupen – bara för att ta ett exempel – täckte han skott i mängder. Bandyns svar på ishockeyns Börje Salming. Totalt orädd. Han "käkade" bollar som kom i 200 kilometer i timmen.
– Det har väl inte alltid varit min spelstil. Jag vill vinna till varje pris, men det är på senare år som jag rusar på hörnor. Det är ofta detaljer som avgör matcher och man vill hjälpa laget så mycket det går. Men visst, jag är ganska orädd. Man får räkna med blåmärken. Publiken vill se spelare som ger allt, säger Blomqvist.
Träning i Serwenehallen i Uppsala. Simon Blomqvist vänder upp med bollen. Han är totalt orädd, den nye försvarsspelaren, som täcker som få andra.
Varför blev det Sirius? Det är ändå ett lag som spelar utomhus.
– Jag hade ganska tidigt kontakt med Jimmy (Helmersson i sportgruppen) och på senare år har Sirius visat att man är otroligt på gång med många unga och skickliga spelare.
Hur var det att lämna Vänersborg efter åtta år?
– Jag tror det var självklart för oss båda, eller alla... ja, barnen är ju små och kunde inte säga så mycket, men flytten till Uppsala låg bra i tiden och vi var inställda på att röra på oss.
Simon Blomqvist i dribblingstagen med sonen Otto.
Familjen sålde huset i Västergötland och flyttade till en lägenhet i centrala Uppsala – och det är nu, när bostaden kommer på tal – som sexårige Otto flikar in sin första fråga: "Hur länge ska vi hyra (lägenheten alltså)?" Pappa Simon svarar, som nog alla föräldrar skulle göra: "Vi får se..." varpå Otto replikerar snabbt: "eller så kan vi flytta till ett hus."
Det är trädgården som lockar sexåringen. Leksaker och bollar på den egna tomten.
Annars trivs familjen i Uppsala.
– Det är en mycket större stad och ett helt annat utbud som jag och Linnéa gillar. Vi skojade om att här (i Uppsala) kan man gå i affärer på söndagar.
Kan sexårige Otto lura pappa Simon Blomqvist och mamma Linnéa Barkman och göra mål? Treårige lillebrorsan är inte så jätteintresserad för tillfället.
Blir det bil eller cykel till träningarna i Serwenthallen?
– Jag har lärt mig att cykla, säger Simon stolt, och då menar han att ta cykeln och inte bilen.
Att cykla verkar inte ha varit Blomqvists grej. Det är nämligen nu, när han pratar om cyklandet, som Linneá får en märklig blick, som om just detta (cyklandet) hade varit omöjligt tidigare. "Jag trodde aldrig att han skulle börja cykla till träningarna," säger en leende Linnéa samtidigt som Simon nickar instämmande.
Att vinna och förlora matcher är något som både Simon och den tidigare handbollsspelaren Linnéa har erfarenhet av. Frågan är hur det blir med familjefriden efter en förlorad match. Simon pratade ju tidigare om att "vinna till varje pris." Vad händer efter en 7–2-torsk mot Edsbyn?
– Jag är inte sur när jag kommer hem. Hemma måste man kunna släppa resultaten. Men okej, litegrann kan man ligga och grunna på matchen, men det påverkar inte de andra i familjen.
Hur var det med Linnéa då, var hon sur efter en förlust?
– Ja, det skulle jag säga...
Och nu kommer Otto med ett påpekande: "Det är pappa" (som är surast efter en förlust) varpå pappa Simon genast säger: "Nä, mamma..."
När Linneá själv hör spörsmålet så nickar hon och ler och säger sedan: "Det stämmer. Jag är värre på det sättet. Hundra procent."
Simon Blomqvist tillsammans med Linnéa Barkman och barnen Holger och Otto.
Kärleken till Sirius verkar redan vara stor i familjen Blomqvist/Barkman.
Den yngsta grabben, Holger, har en mössa med Sirius klubbmärke och han har bra koll, trots sin ringa ålder. "Det är Sirius," säger han när UNT frågar vad det är för märke han har på mössan.
Familjen försöker se så många Siriusmatcher som möjligt. Alla tre var på plats i Bollnäs under Svenska Cupen. Men någon resa till premiärmatchen i Trollhättan på fredagen blir det inte trots att det är Linnéas hemstad.
– Jag hade tänkt att vi skulle åka ner och stanna några dagar, men det blir inte tid till det även om det är skollov nästa vecka, säger hon och syftar på lärarjobbet på Tiundaskolan som kräver hennes närvaro både på måndag och tisdag.
Linnéa och Otto i en het närkamp. Vem blir först att ta bollen?
Hur är det med handbollen? Sugen på att återuppta den?
– Jo, det är jag. Jag har faktiskt varit med, i Uppsala HK, men ska jag spela ska det vara till hundra procent, annars är det ingen idé.
Är det Simons bandyspel som sätter krokben för handbollen?
– Nej, inte ett dugg. Bandyn har träning tidigare på dagen och handbollen har kvällsträningar, så det skulle gå att kombinera.
Simon Blomqvist med Linnéa Barkman och sönerna Otto (t v) och Holger, som är sex respektive tre år. Här är det fotboll på ett grönområde i Uppsala, inte långt från lägenheten. På fredagen har Sirius seriepremiär mot Gripen på bortaplan.
Bandyn är dock inget heltidsjobb för Simon Blomqvist – och det kanske bara är bra.
– Det är skönt att ha något annat än bandyn att komma till (Ramirent), det blir som en frizon, säger han och ser ut att försöka sig på ett litet leende, men det är svårt. Han är fortfarande tejpad över underläppen efter ett hårt skott från Alexander Karlgren på träningen i måndags. Barnen undrade vad som hade hänt när pappa kom hem.
– De tyckte att jag skulle ha fått en straff, säger Simon och tittar på sexårige Otto, som då passar på att ställa ännu en fråga till pappa: "Varför är du back, pappa? Är du ingen bra utespelare?"
Vi får nog översätta Simons frågor: "Varför gör du inga mål, pappa?"
Något riktigt svar kommer inte från Sirius nye försvarsspelare. Det är nog svårt att förklara att det är lika viktigt att täcka skott – och kanske få bollen på munnen – som att göra mål.
Simon Blomqvist i Siriuströjan under en träning.
På fredagen ska "vänersborgaren" Simon Blomqvist försöka hjälpa Sirius till tre poäng mot trollhättelaget Gripen. Kanske genom att täcka skott. Igen.