Jag vet inte om det var ett skakigt Sirius som åkte ut på isen för annandagsmatchen mot Hammarby hemma på Studan, men om så var fallet märktes det inte.
Jag tyckte mig se ett samlat Sirius, ett koncentrerat lag som var fast beslutet att ta revansch.
Det var försvarsspelet som imponerade mest på mig. Hammarby hade mycket boll, men när det gällde att skapa chanser var Sirius överlägset. Det här kunde ha blivit tio Siriusmål – minst.
Hur Teemu Määttä och Kalle Mårtensson kunde undvika att göra mål i första halvlek är en gåta.
När Hammarby skulle forcera i andra halvlek blev det inte mycket av detta heller. Daniel Mossberg vickade sig igenom på sitt karaktäristiska sätt, men det var i stort det enda förutom lite kalabalik efter en hörna.
Sirius hade desto fler chanser, så många att matchen skulle ha varit avgjord efter 65–70 minuter.
Hammarby gnuggade på och gjorde allt för att hitta lägen, men Sirius försvar stod upp oerhört bra. Det var hårt, oftast sjysst, försvarsspel många gånger – och man hjälpte varann. Det fanns understöd nästan hela tiden. Avvägningarna mellan att stöta, backa hem, styra ut eller ta något taktiska frislag var lysande.
Nu har Sirius visat att man kan spela försvarsspel och försvara en ledning, dessutom mot ett bra motstånd med många offensiva kvaliteter, som Christoffer Fagerström.
Om det var en engångshändelse ska jag låta vara osagt, men om jag ska gissa så tror jag inte det.
Det var så koncentrerat och välbalanserat att det knappast var en tillfällighet. Okej, det var några bolltapp och möjligen någon felpassning som kunde ha slutat illa, men sett över 90 minuter kan det inte bli mycjet bättre, åtminstone som det såg ut under den andra halvleken.
Men... Sirius måste utnyttja målchanserna på ett bättre sätt om det ska bli poäng mot andra tippade topplag, som Västerås hemma på Studenternas på måndag. Det var inte bara Määttäs och Mårtenssons chanser i första halvlek som jag syftar på. Det var flera jättelägen även i den andra halvleken.
Utanför arenan stod mellan 50 och 100 Siriussupportrar och sjöng för sitt lag. Den här gången behövde ingen av dem vara särskilt orolig.
Till sist: Nils Bergström, vilken lirare han är! Dessutom verkar han ha kondition som en travhäst. Karl´n körde på full gas in i det sista...