Är det dags att krypa till korset nu och skriva att jag hade fel?
Nja, inte riktigt. AIK fick precis en så jobbig väg i slutspelet som jag förutspådde. Fem matcher i kvartsfinalen och fem matcher i semifinalen. Det är inte så enkelt som att värva stjärnspelare och spela hem ett SM-guld, det var min huvudpoäng i krönikan inför elitseriestarten i höstas.
Nu kan AIK givetvis stå som segrare på lördag kväll i Recoverhallen i Uppsala och då får jag väl bocka och buga och gratulera klubben till titeln, men jag tror att Villa vinner. Så några gratulationer lär inte bli aktuellt.
Man kan skriva spaltmeter om detta AIK – och inte bara för att Esa Määttä är huvudtränare.
AIK har rört upp känslor i snart tre år. Först den ”lilla” satsningen när man tog sig upp i elitserien, sedan ”mellansatsningen” när man värvade bland andra ryssen Pavel Ryazantsev (succé i ryska ligan i år) och nu senast ”storsatsningen” med spelare som Erik Pettersson.
AIK Bandy har inte bara rört upp känslor, AIK är faktiskt illa omtyckt i bandy-Sverige. Läs vilket bandyforum som helst. Men jag tror inte att AIK bryr sig, jag tror faktiskt att AIK gillar läget.
De äldre Siriussupportrarna vet hur det är. Sirius var inte så omtyckt i fotbolls-Sverige på 1960-talet när man köpte landslagsspelare och gav dem furstliga löner.
Jag är heller ingen vän av AIK:s satsning eftersom det mer eller mindre saknas en ungdoms- och juniorverksamhet. Det började inte byggas från grunden, om man säger så.
Men… som jag också skrev i krönikan i höstas: Det är kul med AIK. En förening som rör upp känslor och som får folk som inte pratat bandy tidigare att prata om just bandy.
När AIK skriver brev om dåliga domare, eller när sportchefen Jonas Galotta portas från arenan i Edsbyn och tvingas sitta i bilen under hela matchen, så är det en krydda som bandyn kanske till och med mår bra utav. På kort sikt i alla fall.
Att AIK portade en journalist från Vestmanlands Läns Tidning gagnar förstås ingen, särskilt när ett av argumenten var (ungefär) att klubben har ett begränsat antal mediaplatser i Gubbängshallen. Det var förstås bara snack. När AIK och Sirius möttes fanns det plats för minst ett 30-tal ”publikvärdar” i gula västar trots att det saknades publik.
Detta är AIK Bandy i ett nötskal.
Att sticka ut, att bryta mönstret och att våga – det är inte så dumt ibland... Även när det blir helt fel.