"Jag har ganska bra fart och skottet har blivit bättre med åren", säger Arvid Tapper om sig själv.
Han har inlett säsongen strålande. Man behöver inte längre se numret på tröjan (39) för att se att det är Arvid Tapper som har bollen. Han känns igen på stilen och på sitt spelsätt.
Skottet mot Västerås i förra veckan var värt ett bättre öde.
– Det var en fin träff, men om det var mitt bästa skott någonsin vet jag inte, säger han.
Det är inte helt enkelt att utmålas som en jättetalang och en spelare som kan bli hur bra som helst. Det finns många exempel på spelare – oavsett idrott – som har fått epitetet underbarn stämplat i sin panna och som inte har levt upp till omgivningens och sina egna förväntningar.
18-årige Arvid Tapper verkar dock stå med båda fötterna på jorden.
– Jag har inte tänkt så mycket på det där. Nu har jag blivit lite äldre och det går lättare och lättare och jag känner att jag får förtroende och det ger en trygghet, säger han.
Sirius har fyra (!) tränare som var en på sitt sätt bidrar till Arvid Tappers utveckling. Han nämner både Andreas Eskhult och Jonas Holgersson lite extra.
– Jag jobbar mycket med dem på bandygymnasiet. Olle Gabrielsson är mer som ett bollplank till mig och Oskar Robertson ser helheten, säger Tapper.
För alla er som inte har sett Arvid Tapper spela bandy så kan vi varmt rekommendera ett besök på Studenternas. Han märks inte lika mycket på isen som Ted Bergström eller Ted Haraldsson, men när han får bollen kan det hända saker, som mot Västerås i onsdags. Ribbskottet kom efter en längre åkning och avslutet var inte det lättaste att ta från den positionen.
– Jag har ganska bra fart och skottet har blivit bättre med åren. Jag har tränat på det, säger Tapper när han ombeds betygsätta sig själv och sina bästa sidor som bandyspelare.
Men att göra mål är inget självändamål för Tapper. Han talar i stället ödmjukt om laget och att han inte funderar så mycket över poäng- och skytteligor.
– Det kommer. Det är viktigt att man inte stressar på, säger han.
Arvid Tapper under en Siriusmatch förra säsongen. Han spelar fortfarande med galler och har nummer 39 på tröjan.
Det är många som har talat sig varm för Arvid Tapper, som exempelvis förre Siriustränaren Esa Määttä, som dock var noga med att inte lägga något stort ok på hans axlar eller att utmåla honom som talangen med stort t. Men det blir mer och mer uppenbart att Tapper har växt in i rollen som en forward eller offensiv mittfältare i Sirius.
Hur står sig Sirius av modell 21/22 i jämförelse med fjolårets upplaga?
– Det är svårt att jämföra, men jag tycker att vi har ett spel som känns tryggt, vi vet vad vi ska göra på isen och vad som kommer att ske, och det ger frukt och ett ”go” i laget.
När Sirius mötte Vetlanda i fredags gjorde Tapper mål på en snygg framspelning av Nils Bergström. Kanske får han snart en vana att göra mål även i a-lagssammanhang.
Arvid Tapper har några stora supportrar. Pappa Mattias, själv en hygglig bandyspelare en gång i tiden, är en av dem. Men det finns två andra som är väldigt kända namn.
– Farfar ser alla matcher och morfar kollar på allt på tv:n, säger Arvid Tapper.
Vilka är de då?
Farfar heter Stig Tapper och var en framgångsrik bandyspelare i Sirius på 1970-talet. Han spelade på den tiden när Lasse Hydling och Tommy Högberg kom fram och när Jan ”Knappen” Berlin och Göran Angesten var två av de största profilerna. Han är fortfarande verksam i Sirius inom loppisverksamheten.
Morfar hade varit förbundskapten för det svenska landslaget (och vunnit VM) när han kom till Sirius för att ersätta tränaren Torvald Sköld. Det här var på Sergej Lomanovs tid i Sirius. Namnet är Rolf Käck, en ikon inom svensk bandy.
– Han är min mammas pappa, säger Arvid Tapper, och man kan ana en viss stolthet i hans röst när han pratar om både farfar och morfar.
Arvid Tappers morfar Rolf Käck (t v) under en match mot Sovjet 1991, där Sverige vann, och en matchvinnarbild från 1975 när Sirius slagit Bollnäs. Stig Tapper t v.
Arvid Tapper har spelat i Sirius i hela sitt liv. Det började med de första skridskoskären i bandykul.
Ett tag ryktades det om att andra klubbar ville ha honom trots sin ungdom. Mest pratades det om bandygymnasiet i Sandviken.
– Jag hade aldrig någon avsikt att flytta, men det var klubbar som hörde av sig, men så är det alltid för alla spelare, säger han lugnt och sansat, någon som påminner om ödmjukheten.
Lillebror Axel spelar också bandy. Trots sin ålder har Axel och några andra 05:or fått speltid i P19-laget, men är han lika bra som sin storebror?
– Nej, inte än, där får man vara tydlig, säger storebror Arvid med ett gott skratt.