Tolka föregående rader rätt. Det är inte så att Jakob Jenefeldt aldrig har passerat Västra Götalands gränser i sitt liv, nej tvärtom. Det var inte många veckor sedan han var ner till Biscayabukten och gled på vågorna på en bräda i Biarritz och sörplade paraplydrinkar längs strandpromenaden i San Sebastián. Men det stora äventyret är det som börjar nu, eller tog vid i helgen, när han lämnade Göteborg och körde flyttlasset till Uppsala.
– Det är lite vemod, jag är hemmakär och det är tråkigt att lämna Göteborg. Men det är samtidigt spännande och Uppsala verkar också fint, säger Jenefeldt.
Efter att ha trampat i samma fotspår borta i Kungälv sen han slog sig in i a-laget för tio år sedan fanns det egentligen inte mycket att välja på.
– Jag kände att jag behövde hitta på något, jag började tappa motivationen och det måste vara kul när man spelar. Nu känns det motiverande med ett miljöombyte och det ska det bli kul med bandy igen.
Bitarna har snabbt fallit på plats i nya hemstaden. Jobbet på telefonbanken börjar om en vecka och nu har han kommit in i sitt nya krypin i Luthagen. Farsan, Svante, hjälpte till att bära in möbler från släpvagnen. Han berättade litegrann om hur sonens bandykarriär började hemma i Kungälv.
– Han var kon. Han fick agera kon åt storebror på skridskoskolan.
Jaha. Det började som kon...
– Ja, jag fick vara med på brorsans hockeyträningar, så jag började med hockey. Bandyn började jag med när jag var 7-8 år.
Sen gick sporterna parallellt upp till 16 års ålder. Då fick han gå upp till a-laget i bandyn och sen föll det sig naturligt att bandyn blev nummer ett. Men han har tagit med sig mycket från hockeyn till sin snirkliga, luriga stil i bandy, menar pappa Svante.
Jakob Jenefeldt började som forward. Dock har han successivt flyttas ned i banan och är nu vänsterhalv för det mesta.
– Det var när Håkan Olsson, som hade varit vänsterhalv i Kungälv i tvåhundra år, slutade som jag fick börja på halven och då gick det bra där, säger han.
– Fast det var en stor omställning i defensiven, men jag är bättre på det än man kan tro.
Har du fått kritik för defensiven, eller?
– Nej, men jag har aldrig sett mig själv som en defensiv spelare.
Bandyklubborna står i hallen hos Jenefeldt och vikten tyder på att det blir fortsatt spel som halv.
– Det är inga målklubbor, det här. Det lär vara skillnad på (Mattias) Hammarströms skott, säger han.
Hammarström är ett av de namn som han var glad att se efter att han skrivit på. Jenefeldt var först att bli klar med Sirius och då visste han egentligen inte alls hur truppen skulle utformas och även fast han fick hintar om att förstärkningar skulle komma så var mycket oklart.
– Och det fanns ingen tränare. Jag vet inte varför jag skrev på egentligen, säger han med ett garv.
– Men jag kände att klubben var på väg framåt och de jag pratade med kändes väldigt proffsiga.
Pratades det något om Daniel Berlin då?
– Ja, men det var inte så att det gavs löften eller att det var något krav. Jag trodde på det här laget innan jag fick se alla bra nyförvärv också.
Det är inte färdigmöblerat i lägenheten. Inte på långa vägar. Men i vardagsrummet har gitarrerna redan fått sina platser i varsitt hörn. Musiken är ett av de stora intressena utanför bandyn. Det och att vistas kring serveringar med nära och kära.
– Jag är en riktig proffsfikare.
Kungälv hamnade i ingenmanslandet förra säsongen, så Jenefeldt har haft tid att flanera kring gator och torg sedan april. Men i dag börjar träningen på is och det som fick honom att lämna Göteborg.
– Tidigt slut på säsongen, eller tidig semester kan man ju säga. Men nu ska det bli väldigt kul att köra i gång igen.