Uppsala Bois F17 firar SM-guldet för ett par veckor sedan.
Att få till den här intervjun på telefon var inte lätt, trots att den skulle ske över telefon. Skolan ska ju hinnas med såklart men när den var slut försökte UNT:s reporter via sms.
Icke. Basketträning direkt efter skolan.
I morgon?
"Kanske, men jag ska opereras ..."
När vi väl får till det berättar Ellen om det nödvändiga ingreppet som hon ändå skjutit på. Bandysäsongen behövde ju ta slut först.
Och vilket slut hon fick på säsongen. Det var hon som kvitterade för Uppsala Bois F17-lag i den sista ordinarie spelminuten av SM-finalen så det blev förlängning och senare SM-guld.
– Det är det viktigaste målet jag någonsin gjort, säger Ellen Aarnio.
Bandy verkar vara huvudintresset men hon spelar alltså även basket. Och orienterar. Men idrottskarriären började som konståkerska.
– Men efter en eller två säsonger ville jag köra samma sport som brorsan så då började jag med bandy. Jag tror att jag var sju åtta år. Efter bandykul fanns det ett F07-lag och jag var en av de sista som droppade in i det laget.
Den sista matchen med laget fick hon och lagkompisarna alltså kröna med att höja SM-bucklan.
Ellen Aarnio efter att nyligen ha opererats. Nu ska vänstra axeln förhoppningsvis sluta hoppa ur led.
En vecka efter guldfirandet drog hon på sig den finska landslagsdressen. Debuten i blått och vitt skedde inte i nåt juniorlandslag utan i A-landslaget. Och det för en tjej som så sent som i somras togs ut till en breddtrupp till det svenska F17-landslaget. Men där kände hon inte något större förtroende.
– Jag var med i observationstruppen i F17 men jag tror inte jag passade in i laget och det var bra att jag inte kom med sen. Det var därför jag blev intresserad av det finska. Det svenska ville ju inte ha mig, säger hon och skrattar.
Det var tack vare finska föräldrar det fanns alternativ.
– Jag frågade min tränare om jag kunde få kontakt med det finska landslaget i januari i år och sen åkte jag på läger veckan efter. Efter lägret sa de att "vi vill att du åker med och spelar", berättar Ellen.
Förrförra helgen fanns hon därför med och mötte Sverige, Norge och USA i en fyrnationersturnering i Göteborg.
– Båda mina föräldrar är födda i Finland men flyttade hit. Jag är född i Sverige men hela min släkt är ju i Finland nästan. Jag känner mig lite mittemellan. Jag har flest släktingar i Åbo men också ett par i Helsingfors. De snackar bara finska, säger Ellen.
Den egna finskan kategoriserar hon som "helt okej".
De svenska landslagsspelarna från Uppsala Bois, Tora Uebel och Ellen Ahrnberg, på varsin sida om Ellen Aarnio i den finska dressen.
Skulle hon vilja byta nation att representera någon gång i framtiden skulle det fungera. Inom bandyn får man byta en gång.
– Det är nog inte en så stor chans. Det är många som försöker komma med i det svenska. Man har större möjligheter att ta mer plats i det finska.
I en ung finsk trupp där förutom henne fanns ytterligare en spelare född 2007, en född 2006 men också en född 2008 fick Ellen, som varit forward i Bois F17, både spela på mittfältet och som halv.
– Jag kan erkänna att jag gjorde några fel och misstag. Under SM-finalen fokuserade jag på allt dåligt jag gjorde vilket jag ångrar. Jag skulle bara släppt det för då hade det gått så mycket bättre. Nu bestämde jag mig för att jag skulle visa vad jag kan. Det var jättekul! Det är VM nästa år och då hoppas jag att jag kommer med.
Ellen Aarnio med finska landslagskompisar.
Då ska väl den där ena axeln vara hel igen. Efter förra veckans operation är hon förbjuden att ägna sig åt kontaktsporter de närmaste månaderna. Hon får finna sig i att det blir mest promenader.
– Min axel går halvt ur led och det kommer från en match som jag spelade för ett år sedan. Jag tröttnade på att det hände så ofta att jag valde att operera.
Hur ofta händer det?
– Typ varje vecka. Det kanske bara varit fem gånger totalt i bandyn men varje träning på basketen. Det är mest obehagligt och jag har vant mig vid hur det känns. Den går tillbaka av sig självt men jag vågar inte fortsätta träna. I basketen har jag varit en halv spelare den här säsongen för att jag inte kunnat vara med så mycket. Det var från bandyn jag fick skadan men den påverkar nästan bara basketen.
SM-guld med flicklaget och landslagsdebut alltså, men i Uppsala Bois elitserielag har det inte blivit några större chanser.
– Nej, det har inte blivit så mycket. Jag har spelat en match (mot Villa Lidköping) och tränat med dem. Den tiden jag fick vara på planen var det en helt annan upplevelse. Det gick jättesnabbt. Jag hoppas få spela med a-laget nästa säsong men man vet aldrig. Jag ska träna på tekniken, klubba och boll, i sommar så får vi se vad se vad som händer.