Sirius gjorde faktiskt inte någon usel insats mot Motala som man kanske kan förledas att tro när det lyste 1–6 med ilskna siffror på resultattavlan. Det var likadant mot Hammarby.
Sirius hade ett par hyggliga i början av matchen och ett par hörnor, men vips – utan att Sirius knappt fattat vad som hänt – så stod det 0–2, som sedan blev 0–3. Hammarby verkade göra mål på allt, även sånt som knappt kan räknas som målchans. Dessutom bjöd Sirius på det första målet.
Men brukar ibland säga att ett lag blir hårt straffat, alltså när Sirius motståndare (i det här fallet) gör mål på allt utan att egentligen dominera. Och visst, det går att gömma sig bakom den klyschan ännu en gång, men det är nog inte hela sanningen.
Om Sirius tar ledningen, som i många av cupmatcherna, så öppnar sig motståndaren och det blir en mer böljande bandy. Nu tvingas Sirius att anfalla mot ett samlat försvar, mot ett lag som leder matchen och som inte behöver anfalla i parti och minut. Ett lag som kan "ta det lilla lugna" och vänta på att Sirius ska göra misstag.
Sirius tryckte på under andra halvlek mot Hammarby, precis som mot Motala, men oftast åkte spelarna in i en mur av försvarare. Det gäller att hitta något sätt att knäcka en sådan motståndare, men då måste man nog också ha Fru Fortuna med sig – och framförallt: inte släppa in mål direkt när man har fått energi av ett eget mål.
Sirius har en del att jobba med. Minst sagt.