Jag fick lite gliringar för min krönika efter Sirius match mot Broberg. Gliringar från spelare, med glimten i ögat – tror jag – men efter VSK-matchen visade det sig att jag hade rätt. Det är så här Sirius kan spela när man är som bäst.
Jag tyckte att Sirius spelade lite för försiktigt mot Broberg. Lite för fegt.
Mot Bollnäs var det ett helt annat Sirius, där det kunde ha varit 0–3 efter 20 minuter. För att inte tala om första halvlek mot VSK, där 3–0 var i underkant mot detta hårdsatsande Västerås där ett par stjärnor säkert tjänar lika mycket pengar som hela Sirius trupp.
I första halvlek var det anfallsspelet som imponerade på mig. Inga krusiduller. Pang på när chansen gavs. Detta utan att tumma en enda millimeter på försvarsspelet. Det är så en slipsten ska dras.
I andra halvlek var det försvarsspelet som var bland det bästa jag sett ett Siriuslag prestera på väldigt länge. VSK lyfte in bollar nästan på fotbollsmanér, men där stod Sune Gustafsson och de andra tog bort allt. Ibland både spelare och boll.
Nu kan jag inte bedöma VSK:s prestation. Säkert säger man att det här var säsongens svagaste insats, och visst, VSK kan garanterat bättre än så här, men Sirius ska verkligen inte behöva be om ursäkt.
Jag har sett Sirius slå Västerås förut. Inte så många gånger ska sägas, men det finns några matcher som etsat sig fast:
x Jag tror att det var 1992 som Sirius vann med 7–1 på Studenternas. Jag minns när Sergej Lomanov snodde bollen av Stefan "Lillis" Jonsson och gjorde ett av de sju målen. 4 172 tittade på.
x I mitten av 1980-talet åkte Sirius till utearenan vid Rocklunda och var starkt nederlagstippat. Jag satt i presshytten och såg Lars-Åke Ragnarsson (av alla!) göra succé och till slut stod det 4–7 på resultattavlan.
Men jag rankar ändå tisdagens seger som högre än de här två matcherna. Sirius var så nederlagstippat den här gången mot ett Västerås som aspirerar på SM-guldet med sina tunga nyförvärv som Martin Landström, Viktor Spångberg och Pontus Vilén.
Det var många som imponerade i Sirius. Jerker Ortman spelade halv i stället för skadade David Thorén och var riktigt bra. Matteus Liws första halvlek, och Ted Haraldssons passningsspel, och Nisse Bergströms åkningar, men kanske framförallt försvaret med Sune Gustafssons spel. Jag saknar inte Viktor Berling (Lundberg) längre, den saken är klar.
Till sist: Herregud vilket skott han har, 18-årige Arvid Tapper. Från ett ganska svårt läge drog han till och målvakten Henrik Kjellsson hann inte ens blinka innan det small i ribban bakom honom. Målburen vinglade säkert i ett par minuter efter den projektilen.