Jag satt framför datorn och såg matchen mellan Sirius och Motala. På tv:n rullade matchen mellan Almtuna och Västerås i hockeyallsvenskan, men den fick snabbt en underordnad betydelse.
Jag visste inte vad jag skulle tro om Sirius.
Ibland får ett tränarbyte effekt, oftast på kort sikt. Men det här var inget normalt tränarbyte. När lag sparkar sin tränare så handlar det alltid – ja, jag säger alltid – om uteblivna resultat, alltså ett dåligt spel sett till förväntningarna. Sirius hade inte spelat dåligt – tvärtom.
Esa Määttä vet hur bandy ska spelas, ingen tvekan om det.
Det var därför jag var kluven, eller inte visste – inte ens kunde tippa – hur det skulle se ut på Studenternas is. Hur skulle en spelare som Teemu Määttä reagera? Jo, han är professionell, men det var ändå pappa Esa som fick sparken – och jag vet från säkra källor att Teemu varit ledsen och besviken.
Jag vet inte om det var en slump, men Teemu Määttä dundrade in tre raka hörnor från höger. Pang, pang och pang.
Jublet från Teemu Määttä efter målen var måhända återhållsamt, så såg det ut på bildskärmen i alla fall, men lagkompisarna var snabbt där och klappade honom på huvudet. När dessutom Jimi Heinonen gjorde två mål så kändes hela den första halvleken totalt overklig. Dock vet jag inte om Heinonen var för eller emot Esa Määttä.
Någon säger säkert att Sirius relativt stora seger var en tränareffekt, men jag är mer försiktig.
Det här var/är Esa Määttäs sätt att tänka och spela bandy – och i sanningens namn gjorde Motala en blek figur i första halvlek. Men det är klart, glädjen över att spela bandy ska heller inte underskattas – och glädje verkade det finnas gott om i Sirius under den första halvan av matchen.
Nu reducerade Motala flera gånger om i andra halvlek, men att ha 8–1 med sig in i paus kanske inte heller är så enkelt. Siriussegern var liksom redan hemma då och Motala hade allt att vinna från 46:e till den 90:e minuten. Men det är klart, att Motalas mål i andra halvlek, där 8–1 blev 8–5, var en hel del smolk i Sirius glädjebägare över de osannolika första 45 minuterna.
Samtidigt som Motala började spela i andra halvlek så slutade Sirius att göra detsamma.
Nu har nye tränaren Olle Gabrielsson tagit över ansvaret för resten av året, och jag måste medge att jag var tveksam till att han skulle komma tillbaka. Det kändes helt enkelt mossigt – lika mossigt som om det vore Lasse Hydling som tagit över, eller Mats Söderman, eller Magnus Berglund. Att göra något nytt av något gammalt.
Gabrielsson är en hyvens kille och han kan bandy, det törs jag ändå säga.
Det som känns mest spännande är Andreas Eskhult, som är assisterande tränare. Kan han bli en huvudtränare på sikt? Jag hoppas på det. Men det är lätt att vaggas in i en nostalgisk tanke, att Eskhult ska göra Sirius till ett "Eskhult-spelande" lag med ett superläckert spel och individuella prestationer som bara han kunde göra.
Till sist: Det spelar ingen roll vem som ledde laget på fredagen – Sirius behöver inte be om ursäkt för att man slog Motala även om det blev 1–5 i andra halvlek. Det vore lika idiotiskt som att Bollnäs skulle be om ursäkt för att man vände 0–3 till seger med 4–3 på Sävstaås.