I flera säsonger har Sirius jagat en slutspelsplats. Ibland har laget varit nära, men inte så sällan – som i fjol – har det slutat med ett nervigt kval i stället. Faktiskt nära degradering.
Sirius skulle inte ha överlevt en åttondelsfinal i ett slutspel vare sig i fjol eller de senaste åren. Det är jag övertygad om.
Men nu är känslan annorlunda. Faktiskt totalt annorlunda.
Sirius har förlorat massor av jämna matcher och kanske inte kommer att spela slutspel i år heller, men jag tror att laget har – om man nu tar sig dit – goda möjligheter att hävda sig och kanske ta sig vidare till en kvartsfinal. Den potentialen har Sirius va modell 2020/21.
Jag har åtskilliga gånger skrivit om brakförluster och jätteras för Sirius – så icke den här säsongen. Det finns en stabilitet som jag inte har sett på massor av säsonger. Nu kan Sirius åka upp till Sandviken och vinna, man kan slå Edsbyn – ja, till och med kanske skaka Villa på hemmaplan.
Så har det inte sett ut tidigare. Man får nog gå tillbaka till Magnus Berglunds första säsonger för att hitta ett Sirius som har möjlighet att avancera i ett slutspel.
Men trots allt är det något som fattas i Sirius, som förmågan att stänga matcher där man leder förhållandevis klart. Att tappa en tremålsledning mot Edsbyn är inget konstigt, men 3–0 mot Bollnäs och 6–3 mot Motala ska inte sluta med förluster.
Att bevaka en ledning tror jag inte på – i alla fall inte i form av bara försvarsspel och bollhållande i 30–40 minuter. Man måste våga när man har en till synes säker ledning, men inte spela med huvudet under armen och ge motståndarna stora isytor, som det blev mot Bollnäs.
Sirius har hamnat i svårigheter när motståndarna spelat mer desperat och likt ett fotbollslag matat in höjdbollar, så som Motala gjorde. "Lägg på mål och jobba på returerna" – typ så, för att tala hockeyspråk.
Mot Hammarby var det Sirius som vände. Hemmalagets ledning i paus (2–1) var rättvis, men i den andra tog Sirius över ganska så mycket och jag noterade tre gånger i mitt block: Vilka projektiler!
Det var Nisse Bergström, Ted Bergström och William Liw som stänkte in bollarna så att Siriusmålvakten Anton Andersson på andra sidan isen hoppade av glädje och konstaterade efteråt att "jag hade inte tagit någon av dem."