"Det kändes som att vi var ovänner", berättar Tilda Sjöö om tiden då de båda systrarna var konkurrenter.
Tilda och Moa Sjöö spelade sin första matcher tillsammans i damdubbel år 2017. Sedan splittrades de av landslagsledningen och fick spela med andra partners. Systrarna, som var ovana vid att se varandra som motståndare, fick nu ställas emot varandra på varje träning och tävling.
Något som blev en stor prövning i deras relation.
– Det var skitjobbigt. Vi var två damdubbelpar då på träningarna och spelade mot varandra på varje träning. Och på tävlingar så skulle vi också mötas. Kan vi inte umgås då innan match? Eller kan vi det? Ska vi vara på olika ställen? Ingen av oss tror jag visste hur det skulle vara. Det var jättesvårt och det var något som vi aldrig hade behövt uppleva innan, säger storasystern Moa och fortsätter:
– Det var flera gånger när vi kom hem och båda var ledsna för att det kändes skit. Det var egentligen inte något som hade hänt utan vi visste bara inte hur vi skulle bete oss, säger Moa.
Tilda håller med.
– Det kändes som att vi var ovänner. När vi hade spelat mot varandra i en match så visste man inte om man kunde gå fram och prata? Är hon arg? Det var faktiskt jobbigt. Vi hade också en period sedan när vi satte oss ner och pratade om det. Hur vi kände kring allt och hur man skulle vilja ha det. Det hade till exempel varit fullt rimligt att vi bodde med varandra på tävlingarna, men det gjorde vi ju inte, säger lillasystern.
För tre år sedan började sedan deras satsning tillsammans på riktigt. Och att systrarna trivs i varandras sällskap går inte att ta miste på när UNT träffar dem på ett av deras favoritfik, Güntherska, nere på stan. De beställer likadan sallad och pratar igenom helgens SM som Moa missade på grund av hälsporre.
Men sedan det blev bestämt att de skulle köra damdubbeln tillsammans har syskonparet fått kämpa i motvind. Först kom coronapandemin och satte mer eller mindre stopp för hela badmintonvärlden.
– Det året (2020) blev det inga tävlingar. På ett sätt så hade vi lite tur för under corona så frös de världsrankingen för att det ställdes in så mycket turneringar. Det blev inte ett jättehårt fall med skadorna för vi hade knappt hunnit komma igång med vårt partnerskap, säger Moa.
Sedan kom knäproblemen. Och de sägs vara synkade i det mesta men när det kommer till skador har systrarnas skadeproblematik gått om varandra. Tilda opererade sitt knä förra våren och behövde då rehabträna i fem månader innan hon kunde börja tävla igen. Dessutom hade hon innan operationen rehabiliterat knäet i ett halvår – men för fel sak.
Nästan ett helt år alltså utan en träningspartner och tävlingar för Moas del.
– Det är det som är det värsta med att spela dubbel. Att man är beroende av sin partner. Då gick ju jag ett helt år utan skador och bara tränade men fick inte tävla någonting eftersom Tilda var skadad och vi tävlar tillsammans, säger Moa.
Under den perioden tvivlade de båda två på om de ens ville fortsätta sin badmintonsatsning.
– Jag hade det väldigt tungt under Tildas skadeperiod. Jag har varit skadad mycket själv innan och när man är skadad själv så har man alltid ett mål. Man vill komma tillbaka, bli frisk och köra sin rehab. Då är man ganska motiverad har jag upplevt. Men jag tyckte det här var värre. Att stå vid sidan och inte veta om när Tilda kommer tillbaka. Jag vet inte när jag kommer att tävla igen. Jag vet inte varför jag tränar två gånger om dagen nu. Jag hade inga mål med min träning så jag var verkligen tveksam till att fortsätta och började känna att det fanns så mycket annat kul säger Moa.
De båda spelarna representerar Fyrisfjädern.
Att tankarna på att lägga av pågick i Moas huvud berättade hon inte för sin syster och partner. Hon ville inte skapa någon onödig stress och tyckte att Tilda hade fullt upp med sitt.
Men att dölja något för personen som känner en allra bäst var ingen lätt uppgift och Tilda märkte tillslut att något var fel.
– Det var skitjobbigt att känna att Moa började tappa motivationen samtidigt som jag förstod helt. Hon hade liksom varit skadad trippelt så länge som jag och sedan när hon väl var skadefri så fick hon ändå inte tävla. Det var tufft och det kändes som att vi både hade en rejäl svacka med motivationen förra året.
Att de båda tog sig ur den tunga perioden tackar de förbundskapten, och tidigare storspelaren, Amanda Högström för.
– Jag fick så himla bra stöd och hjälp då från tränarna och förbundet, säger Moa.
Skadeproblemen har gått i ett för systrarna Sjöö.
De har inte fått någon riktig chans – förrän nu. Systrarna gav aldrig upp och i september var Tilda redo att börja tävla igen. Under hösten har de varit iväg under nio veckor för att tävla runtom i Europa.
– En tredjeplats i Norge och sedan kom vi tvåa i Estland i januari. Vi har klättrat rejält på världsrankingen nu. Vi började som sagt långt ner, nu är vi på plats 61, säger Moa.
Hur är det att spela med sin syster?
– Det är ju en ynnest att man får dela och göra det tillsammans. Inte bara att vi har valt samma sport så man umgås via sporten utan att vi också spelar tillsammans. Det är så sjukt kul.
Tilda håller med.
– Det har också varit en ynnest att få åka runt och spela i världen. Det blir ändå lite mer kravlöst på ett sätt för jag vet att om jag inte har en bra dag så kommer det ändå att vara accepterat av Moa. Hon kommer inte bli helt rasande. Samtidigt som man ändå ska ha krav på varandra för annars kommer man inte framåt heller. Men det känns som att vi har hittat en väldigt bra balans mellan att vara systrar och partners.
Och på planen kompletterar de varandra. Moa med ett starkt grundspel, säker och stabil. Och Tilda med de giftiga vinnarslagen.
– Vårt spel bygger mycket på ett bra grundspel. Det kanske är Tilda som missar men det är också hon som gör våra poäng, säger Moa som beskriver sig som den lugna och mer kontrollerande badmintonspelaren utav dem, och fortsätter:
– Tilda kan bli arg och frustrerad på ett annat sätt än vad jag kan. Där kan man märka att jag är storasystern.
– Ja, du strukturerar upp mig lite grann när jag svävar iväg och kör mitt egna, säger Tilda och skrattar.
Målet för framtiden är att nå VM i badminton.
Målen för år 2023 är tydliga: att kvalificera sig till European Games i slutet av juni och VM i augusti.
– Det är verkligen det vi har fokuserat på nu och under hösten haft som målbild att det är dit vi vill ta oss, säger Tilda.
Är VM ett realistiskt mål?
– Ja, det tror jag. Vi ligger kring 60 på världsrankingen nu och måste kanske upp i alla fall till plats 45–50 för att komma med till VM. Får vi en bra vår så är det ändå möjligt men tufft, säger Moa.