Fr v: Mikael Vyshnevyi, Dmytro Kazpenko, Volodja, Elena Prus (mamma till Volodja), Mariia Kholodna och Aleksii Titov.
Elena Prus var som bäst världsrankad 17:e i mixeddubbel och 49:a i singel.
När den ryska attacken inleddes var hon och hennes man, Dmytro Kazpenko, i Dnipro, som är fjärde största stad i Ukraina, större än Göteborg, på en badmintoncup. Det var den 24 februari.
Elena Prus föräldrar och hennes lille son Volodja var kvar hemma i Charkiv, en miljonstad i östra Ukraina, nära den ryska gränsen. Charkiv attackerades tidigt under den ryska invasionen. Redan i början av mars uppgavs att staden terrorbombades.
Det var härifrån, från Charkiv, som Elena Prus och hennes man Dmytro Kazpenko fick ett telefonsamtal den 24 februari.
– På morgonen fick jag veta det, att det är krig, säger Elena Prus.
Granater som detonerar. I hemstaden. Miljoner tankar som far runt i huvudet. Kanske livsavgörande beslut som måste fattas blixtsnabbt. Lillpojken Volodja, som är i tioårsåldern, satt mitt i bombernas Charkiv och Elena Prus föräldrar ville först inte lämna sin stad.
Många av Ukrainas flygplatser besköts. Det var kaotiskt.
– Vi tänkte direkt att vi måste lämna landet, säger Dmytro Kazpenko.
Det gick inte att sig från Dnipro till Charkiv för att hämta sonen Volodja. I stället fick man mötas på halva vägen för att sedan åka mot moldaviska gränsen. Elena Prus har en syster i Tyskland, och det var just Tyskland som var det första målet med flykten från kriget.
Tillsammans med juniorlandslagsspelarna Mariia Kholodna, Aleksii Titov och Mikael Vyshnevyi tog sig familjen över till Moldavien.
– Vi ville först ta oss till Tyskland och min syster och sedan fundera på hur vi skulle göra, säger Elena.
I Sverige fanns Larisa Griga, en av Fyrisfjäderns bästa spelare genom tiderna. Hon kom till Uppsala från Ukraina 2008 för att spela badminton och har åtskilliga SM-guld på meritlistan. Efter avslutad elitkarriär blev hon kvar i Uppsala och jobbar numera åt klubben.
Tillsammans med bland andra Elena Prus spelade Griga i Peking-OS 2008. De känner alltså varann väldigt bra, och det var därför familjen och de tre landslagsspelarna kom till Uppsala.
– Hon (Elena) är en av mina bästa vänner, säger Larisa Griga och vänder blicken mot Elena Prus, som verkar förstå precis vad som sägs trots att vi då använder svenska.
Att lämna nära släkt och vänner för okända destinationer utomlands samtidigt som ryska granater exploderar i tusental i sin hembygd måste vara en traumatisk känsla som är svår att beskriva och definitivt något som få svenskar kan sätta sig in i.
Men några tårar fälldes inte. I alla fall inte då. Det fanns inte tid för sådana känslor.
– Eftersom vi hade vår son med oss och tre juniorspelare måste vi visa någon form av ledarskap, säger Elena Prus. Vi kunde inte visa oss ledsna eller deppiga, då kunde alla känna det och det var inte något som vi behövde då. Vi skulle lösa det här tillsammans.
Familjen har haft kontakt med släkten där hemma dagligen, eller så mycket det går.
När raketerna och granaterna haglade över Charkiv bestämde sig även Elenas föräldrar att ta sig till Sverige och ska vara på väg hit just när detta skrivs.
Mikaels släkt är kvar hemma i Ukraina. Pappan strider för landet. Aleksiis föräldrar har tagit sig till Tyskland medan Mariias släkt är kvar i Ukraina.
Badmintonsporten har hjälpt alla sex att skingra tankarna från det hemska som pågår i hemlandet.
– Det är en himla tur att vi har badmintonen. Vi är så tacksamma över att vara här och att vi kan fortsätta att träna, då kopplar man bort kriget för ett tag. Men det är klart att vi hela tiden tänker på vad som händer hemma, säger Elena Prus.
Hur framtiden kommer att se ut är oklart. Larisa Griga säger att man jobbar på att hitta ett familjehem till de två grabbarna, som är under 18 år och som tillhör de absolut bästa juniorspelarna i Ukraina.
Några hard feelings mot det ryska folket verkar de inte ha.
– Den ryska propagandan är så stark att folket inte vet vad som händer. Ryssland är en stark diktatur och de förstår inte hur man kan leva i ett demokratiskt land. Det ukrainska folket lever mer som man gör i övriga Europa och det skär i ögonen på det ryska folket, säger Dmytro Kazpenko.
Dagarna i Uppsala ägnas mest åt att träna badminton
I det här fallet förbrödrar idrotten, som så många gånger förr...