Wikström: Stolpträffen minde om VM 2002

Ärligt talat. Sverige har verkligen haft Fru Fortuna på sin sida under den här turneringen.
Jo, men handen på hjärtat.
Zlatans kvittering mot Italien, visst var det skicklighet, men visst satt Fru Fortuna på ribban och såg till att Vieri med sin kalufs inte nådde att nicka undan. Och Jonson, hans kvittering mot Danmark. I 89:e minuten. Vi hade tur som gick vidare, och det är inget att skämmas över.
Men i kvartsfinalen, där övergav hon oss. Fru fortuna. Hon är en bedräglig älskarinna.

Att låta Kim Källström slå den inledande straffen var ett risktagande utöver det ordinära.
Tänk om Källström hade missat den. Det hade varit en straffmiss han hade fått bära med sig karriären igenom. Henke Larsson skulle ha tagit den.
Skit samma. Kim var iskall, tog den och satte den.
Henke tog straff nummer två, och sänkte den iskallt.
När Zlatan klev fram kändes det för varje meter mot straffpunkten:
"Han missar den!"
Zlatans stirriga blick, han ganska mediokra insats under ordinarie speltid — och att det var just på spelartyper av hans kaliber som det hänger på i sådana här lägen. Missar Beckham förlorar England. Missar Baggio förlorar Italien. Missar De Boer förlorar Holland.
Zlatan missade — och Sverige förlorade, men det först efter att Mellberg hade missat i den sjätte straffomgången.

Trots att tvivlet växte när Zlatan missade, och när Mellberg missade, fanns ändå en gnutta optimism kvar.
Andreas Isaksson hade svarat för en makalös insats under ordinarie speltid, och jag var helt övertygad om att Isaksson skulle ta en straff. Men nej. Isaksson fick visserligen hjälp att freda målet med hjälp av sina stolpar mot Cocu, men någon egen räddning lyckades han dock inte prestera..

Sverige har svarat för en fantastisk turnering, och mycket av den prestationen har vi Zlatan, Henke och Freddie att tacka för. Spelare som håller över VM 2006, där vi bör kunna mönstra en stabilare backlinje till hjälp.
Men minst lika mycket har vi förbundskaptensparet att tacka för framgången.
Aldrig tidigare har vi varit med om så offensivt tänk, sådan våga-vinn-inställning under Söderberg/lagerbäcks era.
Jag har ställt mig i det hungriga drev som till och från ifrågasatt det Svenska förbundskaptensparet våldsamt, men nu vill jag definitivt helt göra avbön och be om syndernas förlåtelse.
Oerhört mycket tack för en fantastisk landslagstid, Tommy Söderberg. Även om jag tycker att dina förtjänster som lagbyggare först fick full utdelning med den här turneringen, så har du visat att den gamla hederliga, lite dammiga, lagbyggarmodellen även håller under 2000-talet och ytterligare en bit framöver.
Jag är fullkomligt övertygad om att du kommer att göra ett lika fantastiskt jobb med U21-landslaget som du gjorde innan du tog över A-landslaget.

Ett litet stickspår:
Ett år efter Söderbergs tillträde parkerade jag bredvid legendariska radioreportern Åke Strömmer. Strömmer var tokilsk. Han skämdes över den svenska landslagsledningen.
"Sverige är tamefan det enda landet i världen som har en förbundskapten som ser ut som om han vore på rymmen från en husvagnssemester - man får skämmas!"
Det är väl också det som har varit Tommy Söderbergs styrka, en avslappnad stil och en närhet till landslagstruppen som andra förbundskaptener har svårt att uppnå.
En annan "sanning" i journalistkretsar har varit att utan Tommy Söderberg hade Sverige spelat med tio mittbackar i startelvan.
Nu är det upp till bevis för den "sanningen" när Lars Lagerbäck och Roland Andersson tar över.
I dagsläget känns den modellen oerhört svår att tro på.
Vii har knappt en enda mittback att uppbringa i hela laget, även om Östlund måste ha petat Lucic för tid och evighet?