Westerlund hemma efter sjödramat

Det har nu gått fem dagar och ett par timmar sen Roslagsbåten Savcor dundrade in i jättevågen utanför Australiens ostkust.
Smällen tog illa. Kanske mer psykiskt än fysiskt.
När skepparen 42-årige Westerlund från Hallstavik klev ner hemma på skön svensk mark igen fem över två på måndagsförmiddagen lovade han sig själv och familjen att det aldrig mer skulle bli Sydney-Hobart igen.
Ja, vad skulle han säga. Men Westerlund fann sig illa kvickt och tillade:
— Men man blir inte rädd för att segla igen, men det ger en tankeställare att tänka ännu mer på säkerheten bara. Att man inte får vara alltför säker.

Kände ni att ni var det. Ni var nio i besättningen i tävlingen på vägen dit, men bara fem på transportsträckan på vägen hem?
— Det var ju en säkerhetsrisk, absolut. Men man får en tanke att aldrig nonchalera så vi var ju förberedda på en jobbig resa, men aldrig så här jobbig. Hur det än är skulle vi ändå hamnat i den här situationen.

Det gick ju ganska bra med tanke på vad som kunde ha hänt?
— Otroligt bra. Värre är det med massor med teknisk utrustning som gick sönder, datasjökort och liknande. Det handlar om 150-200 000 kronor, men som tur är har vi lite sponsring. Det vi förlorar på är självrisken på båten som vi hyrde.

Ja, den är väl inte ens hittad än?
— Nej, den kanske till och med har sjunkit. Bara den är ju värd en och en halv miljon ungefär.

Så om det var någon som hörde talas om händelsen och kände för att ta den ?— Jo, den spekulationen har det spekulerats vilt om där nere. Men vi är bara glada att alla är välbehållna. Och att vi fick en placering. Hade det hänt om vi aldrig gått i mål i Hobart hade det varit en annan sak. Nu är det lite småroligt i efterhand.
— Det var mest jobbigt där nere, man längtade hem lite om man säger så. Nu blickar vi framåt och ser vad som kan hända. Även om det ser ut att bli en rätt lugn säsong 2006. Fastnet Race går ju vartannat år så det blir inte förrän 2007 isåfall.

Passande?
— Mycket. Men många har blivit taggade och vill köra Sydney-Hobart igen faktiskt. För mig är det däremot bra. Där har jag gjort mitt.
Stormen som besättningen drabbades av natten till onsdagen förra veckan (svensk tid) kunde lätt efterliknas den storm som drabbade 1998-års upplaga, som kostade sex människors liv, där 55 personer räddades mirakulöst ur livbåtar, fem båtar sjönk och 66 av de 115 startande ekipagen drog sig ur tävlingen.
Ändå säger Peter Westerlund:
— Efter omkullvältningen av vågen ringde vi mest för att ge sjöräddningen en position om det skulle smälla igen under natten. Men tre ur besättningen mådde så dåligt, de var nästan skärrade. Så vi ringde sjöräddningen för att släppa av dom. Jag och Juha (Korvenniemi) tänkte dra vidare själva, men så upptäckte vi att rodret var trasigt och alla säkerhetsrustningar på däck hade flugit med i översköljningarna i stormen.

Vad hade ni gjort utan en sattelittelefon?
— Suttit där, med roderhaveri till och med. Jag hade faktiskt lånat den av navigatören (Mats Hultin reds.anm) kvällen innan vi stack. Hade vi inte haft den hade vi inte kunnat ringa någon.

Hur känns det nu när du är hemma igen och fått lite distans till det hela?— Vi är jätte tacksamma för allt. Jag gick ju trots allt i mål som förste svenske skeppare någonsin. Men det känns som en liten propp åker ur efter det här. Vi hade ändå planerat för det här i fem år, säger han för att efter en sekunds betänketid lägga till:
— Vi får se när våren börjar nalkas. Vi kanske börjar planera något nytt.
En äventyrare får aldrig nog av äventyr sägs det, va?