När jag började spela fotboll för 35 år sedan fungerade det ungefär så här. Det satt en lapp i affären där det stod att Stäppens IF (blev Vaksala SK 2002) startade upp ett flicklag och alla som ville prova spela fotboll kunde komma till gräsplanen på tisdag kl. 17. Där stod coach Lena och tog emot oss spelsugna tjejer i olika åldrar. Hon spelade själv fotboll och hade en dotter som ville spela. Lena skjutsade alla oss tjejer i sin bil till bortamatcherna när så behövdes, föräldrarna fanns i bakgrunden. De kom på någon match då och då och bakade bullar om de blev tillfrågade. Min Mamma hörde nog till undantagen, hon var en av våra främsta supporters och såg alla matcher, men att hon skulle lägga sig i själva matchandet eller hur vi tränade fanns inte på världskartan.
35 år senare är läget ett annat, föräldrar skjutsar och coachar. Har åsikter om allt från vilken position sonen/dottern ska spela till vilka träningstider som passar utifrån sonen/dotterns andra aktiviteter. Bestämmer när sonen/dottern behöver vila och väljer bort träningar och matcher för släktkalas, shopping eller för att det är för tidigt på morgonen. Ledarna ska helst vara välutbildade instruktörer, göra vackra powerpoints och årsscheman. Knatteligasammandragen är fint ordnade och mycket välbesökta av både föräldrar och annan släkt. Det hejas och härjas som om det vore världsmästerskap och inte 7-8 åringar som springer efter bollen som flugor kring en sockerbit.
Bra eller dåligt? För det mesta bra förstås. Fotbollen har genomgått en stor förändring. Idag är engagerade föräldrar mer eller mindre ett måste för att man ska kunna lyckas med sin idrott. Samtidigt kräver det väldigt mycket av de ledare som ställer upp och tränar fotbollslagen på sin fritid. Många timmar varje vecka går åt till att prata eller besvara mail från engagerade föräldrar, nöjda eller missnöjda gällande just deras barn.
Sverige är världens mest individualistiska land, procentuellt har vi också flest ensamhushåll i hela världen. Vi har gått från ett kollektivistiskt (googla det ungdomar) samhälle till ett individualistiskt.
Var hittar vi lagkänslan i allt det här? Känslan när man tillsammans genomfört ett tufft träningspass, kämpat sig genom en match, kuskat i dåliga bussar till bortamatcher långt ut på landet. Lagkänslan var en stor anledning till att fotbollen var så rolig för mig. Vad händer om jaget går före laget?