Hyfsat flås och några kilon mindre. Och sedan hände det som enligt Nationalencyklopedin oftast drabbar medelålders män som spelar badminton: hälsenan slets av när jag skulle slå en välavvägd backhand i en tennismatch på Rosendal. Elände!
Nu förstår jag på riktigt hur idrottsmän känner sig när de blir skadade. Litet uppgiven, trött, sur och förbannad. Allt på en gång.
Jag ska ha foten i ett paket i åtta veckor fram till mitten av februari och tar mig fram med hjälp av kryckor. Och det kräver extra mycket såväl fysik som begåvning för att klara så enkla saker som att klä på och av sig, att duscha och att fixa frukost och middag. Jag kan dock trösta mig med att jag befinner mig i gott sällskap med såväl Kronprinsessan som Tysklands förbundskansler. Och att jag äntligen får nytta av mina sparade uddasockor, dvs alla strumpor som genom åren blivit av med sina makar. Tänk vad familjen tidigare har retat mig för dem.
Och jag är tacksam för den proffsiga hjälp som Ackis ger.
Kanontrevligt bemötande.
Kompetent. (Men utvecklingspotential när det gäller administrationen.)
Men inte behövde de vara så trevliga att de föreslog sjukskrivning på två månader! Tacka katten för att våra sjukförsäkringskostnader rakar i höjden. Nog för att jag som landshövding fartar runt på än det ena och än det andra, men mycket av jobbet gör jag ju vid skrivbordet, i mötesrummen och vid datorn. Och det är ju inte huvudet eller fingrarna som är skadade. Och jag är fortfarande hyfsat mobil om än inte snabb. Så någon sjukskrivning blev det alltså inte.
En observation som jag har gjort apropå det där med huvudet: När man styltar fram på kryckor verkar det som om vissa tror att skadan i foten också påverkar intellektet. Det tror jag att jag kan dementera. Men det finns de som behandlar en som vore man mindre vetande. De är snälla och omtänksamma, men det kanske inte är alldeles nödvändigt. Man känner sig tillräckligt dum bara genom att stolpa fram med hjälp av kryckorna.