Allt var fiasko. Coachens och spelarnas taktik och kunnande, särskilt vad gäller försvarsspel. För att inte tala om de sent influgna NHL-förstärkningarna.
Tidernas fiasko blev slutbetyget.
Sverige föll med 4–3 i den sista spelminuten mot ett LAG som uppträdde i det allra närmaste fulländat. Tjeckien gjorde om bedriften när man slog Finland och säkrade bronset. Tjeckien råkade i sin semifinal ut för samma taktiska motdrag i mötet med Slovakien, men det förringar inte Tjeckernas insats.
Ett monumentalt fiasko? Aldrig! Det finns inte ett enda ord i svensk sportpress som är så misshandlat och felaktigt använt. Att rubriksättare i tid och otid använder ”fiasko” och ”succé” beror på att orden så väl passar att få till slagkraftiga rubriker.
Under lång tid innan VM har samma skribenter haussat de svenska spelarna, främst då det stod klart att många NHL-profiler visat intresse för VM. ”Invasion från NHL”, ”Drömläge, Tre Kronor!”, ”Här är vårt guldvapen”, ”Bästa kedjan i hela VM” och ”Med Bäckis föds en ny superkedja” är bara några av de rubriken som antydde att VM-guld bara var en formalitet.
Jag kan inte påminna mig om att någon krönikör på allvar klagat på att coach Pär Mårts satsat på alltför spelskickliga och offensiva duktiga spelare eller defensivt alltför äventyrliga spelare. Nej, fem plus och fem getingar svämmade över i analyserna. Så när förhoppningarna visade sig överdrivna, blev spelarna plötsligt mänskliga, och Pär Mårts möjligheter att under några veckor skapa ett slagkraftigt LAG var naturligtvis begränsade.
Sveriges insats i VM var helt klart en besvikelse, men något monumentalt fiasko var det inte. Det framgår också om man följer vad pressen utanför storstadsregionerna skriver. UNT-sportens Henrik Söderlund nämner fiasko vid ett tillfälle gällande de hutlösa biljettpriserna. I det sammanhanget kan fiasko anses relevant.
Ordet katastrof bör uteslutande användas utanför den idrottsliga sfären.
Sverige i VM, en besvikelse – ja!
Sverige i VM, ett monumentalt fiasko – nej!