"Spurt-Harry" från Uppsala dåtidens proffs

Det var ett tag sedan nu. Över 70 år sedan. Men på den tiden var Harry Jansson, som senare bytte namn till Jangnéus, en av Sveriges stora profiler. Eller ska vi säga "Spurt-Harry", för det var så han kallades.

Utdrag från Upsala Nya Tidning. T v från den 23 juli 1945, Uplands DM på cykel. Överst från Thors skridskotävlingar, publicerat i UNT den 19 februari 1946. Nederst i mitten UNT från den 7 augusti 1945 och Fyrishovs lag på cykel med "Spurt-Harry" i mitten på bilden. Sant ett diplom från OS i S:t Moritz 1948.

Utdrag från Upsala Nya Tidning. T v från den 23 juli 1945, Uplands DM på cykel. Överst från Thors skridskotävlingar, publicerat i UNT den 19 februari 1946. Nederst i mitten UNT från den 7 augusti 1945 och Fyrishovs lag på cykel med "Spurt-Harry" i mitten på bilden. Sant ett diplom från OS i S:t Moritz 1948.

Foto: UNT:s arkiv

Sport2020-01-03 08:00

Han var på träningsläger i Vålådalen under legendariske Gösta Olanders ledning med storheter som Nils "Mora-Nisse" Karlsson och Gunder Hägg, som var dåtidens svar på svenska megastjärnor som Stina Nilsson och Armand Duplantis.

För tre år sedan skulle Harry Jangnéus fyllt 100 år.

I idrottssammanhang kommer han alltid att förknippas med cykel- och skridskosporten, SK Fyrishof och IF Thor. Som så många andra i 1930- och 1940-talets Uppsala jobbade "Spurt-Harry" hos den ledande cykelfabrikanten i Sverige, Nymanbolagen – men han hade ett annorlunda jobb. Han cyklade – massor...

– Min far var ingenjör på Nymanbolagen, men "Spurt-Harry" som jobbade i butiken tjänade dubbelt så mycket. Han tränade på arbetstid, säger Claes Ljungh, svärson till Spurt-Harry.

Han var dåtidens proffs, kan man säga.

I Uppsala bor Maj Jangnéus, 92 år fyllda, som var gift med Harry och som upplevde många fina idrottsstunder med mannen som idrotts-Sverige kom att kallas för Spurt-Harry, ett smeknamn han förstås fick från cykelvärlden.

Sportskribenten Lennart Helin (signaturen TIM) i Dagens Nyheter var den som först skrev "Spurt-Harry" i spalterna, detta efter att Harry varit snabbast i spurten i åtskilliga tävlingar.

Även om Harry var en stjärna under sin aktiva tid var han ingen person som framhävde sig själv och ståtade med pokaler och priser. Han var helt enkelt inte särskilt intresserad av sådant. Hustrun Maj berättar att det finns bara ett fåtal priser kvar hemma i lägenheten.

Hon visar upp en kartong, mindre än en skokartong, med diverse saker. Olympiska ringarna syns på några askar.

– Jag var egentligen inte så intresserad av idrott på den tiden. Jag var med och tittade många gånger, men det där med tider och resultat, nej, det var inte något för mig. Jag är mer intresserad av idrott numera och ser en del på tv, säger Maj Jangnéus med ett leende.

Harry Jangnéus föddes den 4 juni 1916 och nådde stora framgångar under en dryg tioårsperiod. Det är så många kvalificerade prestationer att allt inte går att nämna i den här tillbakablicken.

Han vann Solleröloppet på cykel flera gånger och belönades med den traditionella pokalen, eller pokal och pokal, det var en jättelik stol gjord av en stubbe i ett stycke ("Gubbstolen"), som tog så mycket plats att Harry gjorde sig av med dem.

– Vi kunde inte ha de där stolarna hemma, de var ju så stora, säger Maj Jangnéus med ett skratt och visar en helsidesbild i en av idrottsböckerna från 40-talet där Harry lyfter stolen över sina armar.

Det var på skridsko som "Spurt-Harry" nådde de största framgångarna.

Han tävlade samtidigt som många legendariska norska skrinnare, där Hjallis Andersen med tre OS-guld, tre VM-guld och tre EM-guld och Ivar Ballangrud med tre OS-guld var de största, åkare som har fått stryk av Spurt-Harry. 

Det sägs att norske kungen en gång hälsades välkommen till en tävling i Norge, men att han genast konstaterade att det inte var han som var kungen på idrottsarenan eftersom Hjallis var där.

"Spurt-Harry" vann nio individuella SM-guld, och då ska man veta att konkurrensen var hård. En samtida åkare (tre år yngre än Spurt-Harry) var Åke Seyfarth.

Det var vid OS i S:t Moritz 1948, de där spelen där Martin Lundström blev Guld-Martin med svenska folket efter segern på 18 km skidor, som Spurt-Harry visade att han tillhörde den absoluta världstoppen på hastighetsåkning.

Egentligen hade Harry lagt skridskorna på hyllan redan 1946 efter en lysande idrottskarriär. Han övertalades att komma tillbaka och förbundet bekostade ett träningsläger i schweiziska Davos. Han fick plats i den svenska OS-truppen till de första spelen efter kriget och de första sedan Garmisch-Partenkirchen 1936.

Det var här, på hög höjd i S:t Moritz, som "Spurt-Harry" gjorde några av sina sista lopp i karriären och som också – lite sensationellt – blev hans bästa i skridskokarriären. På 5 000 meter var han en ynka tiondel från bronsmedaljen och på 1 500 meter fattades det 1,1 sekunder till en plats på prispallen.

Hustrun Maj var hemma i Uppsala när Harry tävlade i S:t Moritz. Några tv-sändningar fanns inte på den här tiden, de kom tio år senare i samband med fotbolls-VM. Några dagliga telefonsamtal var det heller inte tal om.

– Det är så länge sedan nu, jag minns inte riktigt hur det var, men det stod väl att läsa om tävlingarna i tidningen. Jag har varit prenumerant på UNT sedan 1946 och är det fortfarande. Och så skrev min man brev, han var ju borta ganska länge, säger Maj.

Nere i S:t Moritz var det en smula besviken Spurt-Harry ...

– Han var besviken över att han fick dålig sekondering under de sista varven på 5 000 meter och missade en medalj med en tiondel, säger svärsonen Claes Ljungh, som har haft många stunder tillsammans med Spurt-Harry och som har fått ta del av åtskilliga berättelser från de stora idrottsarenorna och mästerskapen.

Bara några veckor efter comebacken OS i S:t Moritz valde han att definitivt avsluta sin idrottskarriär.

Hur mycket han grämde sig över den där medaljmissen på 5 000 meter i OS 1948 ska vi låta vara osagt. För hustrun Maj blev det i alla fall lite mer tid tillsammans med sin make när idrottskarriären avslutades.

–  Han jobbade kvar på Nymanbolagen, så det blev fortsatt mycket resor, men han var hemma lite mer, det var han, säger Maj.

Men någon butiksverksamhet liknande den som klubbkompisen Halle Janemar startade upp i Uppsala, var han inte intresserad av även om möjligheten fanns.

Att det var en helt annan tid när Spurt-Harry tävlade vittnar Maj Jangnéus om:

– Det var så mycket publik överallt och det var så mycket folk som rörde sig hemma hos oss. När det var tävlingar här hemma i Uppsala kändes det som att alla var där och tittade.

Om Spurt-Harry var stolt över sina idrottsframgångar vet han nog bara själv. Maj har sina funderingar:

– Det var han säkert och glad över sin tid som idrottsman, men han var inte den som visade upp sina priser. En av "gubbstolarna" (den där "pokalen" som vinnarna av Solleröloppet fick) gav han bort till en medtävlare, säger Maj.

Barnen, barnbarnen och barnbarsbarnen är liksom Maj inte så intresserade av idrott med några få undantag. Men en sak är otvetydig: Det som "Spurt-Harry" åstadkom under sin tid som cykel- och skridskoåkare inger respekt.

I backspegeln

Håkan Lundh har jobbat som sportreporter på Upsala Nya Tidning sedan 1978 och gräver gärna i UNT:s arkiv.

Sedan 2014 har det publicerats över 150 ”backspeglar” på UNT:s sportsidor.

Läs fler delar på unt.se/sport!

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!