Stensson fick känna på vreden från sina tidigare supportrar.
När Daniel Stensson lämnade Sirius följdes han av en våg av vrede och hat från de som en gång sjöng hans namn.
Hot och grova förolämpningar blev en del av hans vardag, och under söndagen återvände han till arenan där hans affisch vandaliserats – nu som en spelare för Djurgården.
Från den första bolltouchen haglade buropen ner över Djurgårdens nya centrala mittfältare.
Spänningen byggdes upp, och när Stensson fick ett gult kort en halvtimme in i matchen, exploderade läktaren i hånfulla jubel.
Efter att han tappat boll på egen planhalva jagade Daniel Stensson ikapp Marcus Lindberg, som föll till marken några meter utanför Djurgårdens straffområde.
– Han går in framför mig och armbågar mig i käken, jag ramlar och då fäller jag honom i samma situation.
Fem minuter senare är Stensson iblandad i en duell igen – återigen med Marcus Lindberg.
– Den andra situationen är en luftduell när han inte går på boll och jag försöker hoppa upp och nicka. Jag har ingen aning om jag träffar honom, men han är smart och lägger sig för att han vill att jag ska få mitt andra gula och åka ut.
Var du orolig för att du skulle få syna det röda kortet?
– Nej, inte speciellt. Jag tycker att det är han som armbågar mig. Han vet ju att jag har ett gult kort och lägger sig.
De båda hade sina fajter på planen, både fysiskt och verbalt.
– Under matchen är det såklart alltid lite trashtalk.
Vad sa ni till varandra?
– Jag sa åt honom att han skulle sluta armbåga mig, och han sa att jag är en "dirty player", så det var lite fram och tillbaka.
Konflikten på planen – Stensson och Lindberg i en het duell.
När Daniel Stensson steg av planen i den 60:e minuten, möttes han av två helt olika verkligheter.
Från Siriussupportrarnas läktare sköljde ett dån av burop över honom och från den andra sidan av arenan reste sig Djurgårdsanhängarna upp och fyllde kortsidan med applåder.
– Det kan gå fort från att vara älskad till att bli hatad och vice versa, så det är klart att det var speciellt.
Samtidigt som han lämnade planen, slog han sig mot Djurgårdsloggan på tröjan.
Med en bestämd rörelse klappade han sig lätt mot bröstet, som om han ville förankra sin lojalitet djupt i det nya kapitlet av sin fotbollskarriär.
– Djurgården är klubben i mitt hjärta, och jag tog mig för skölden, så det var inget mer än så.
Daniel Stensson möttes av både burop och applåder när han steg av planen.
Med tanke på allt hat du fått utstå, var det extra skönt att vinna idag och gå och klappa på DIF-emblemet inför publiken?
– Det var bara skönt att markera att vi vann och att vi var det bästa laget. Egentligen borde det blivit 2–0, om bara domarna kunde se ordentligt.
Samtidigt som det var en gest som talade tyst men kraftfullt om var hans hjärta nu hörde hemma, tyckte inte Stensson att det var jobbigt att återvända till Studan, trots de kraftiga buropen.
Enligt han själv så var det något han hade förväntat sig.
– Ja, herregud. Det var inget konstigt alls och snarare något jag njöt av, än att det var jobbigt. Men jag hörde Djurgårdens supportrar mest.
Är det rättvist att du blir så hatad?
– Nej, det tycker jag inte. Men alla har rätt till sin egen åsikt, så om Siriussupportrarna känner så, så får det stå för dem.
Har hatet fortsatt sedan du lämnade klubben?
– Det är bara på sociala medier, det är ingen som har kommit fram ansikte mot ansikte och visat sitt missnöje. Men nu är det knappt någon som har skrivit nånting.
Vad tyckte du om matchen då?
– Vi sa att vi skulle ta tre pinnar och det lyckades vi med till slut.