Caroline Hoffstedt (S) är den som ersatt Rickard Malmström (MP) som ansvarig för idrottsfrågorna i kommunen, och hennes ansvarsområden innefattar idrott, integration och välfärdsfrågor.
Hon ser gärna en seriös och engagerad debatt mellan föreningar och förtroendevalda. Dialogerna är grunden för det idrottspolitiska programmet. Ofta är det för lite ”snack om sport” i de politiska rummen.
– Jag ser min roll som att jag ska vara en ”watchdog” för idrottens frågor i kommunen. När vi diskuterar mål och budget, och diskuterar framtida investeringar är jag där och bevakar idrottens perspektiv, så att det inte faller mellan stolarna, säger Caroline Hoffstedt.
Att tacka ja till uppdraget var inget hon behövde fundera länge över.
– Det finns en otrolig styrka i föreningslivet, inte bara som rekreation, utan tack vare föreningslivet ser vi hur människor kommer samman och bygger samhället. Att få vara med och påverka dessa frågor var inget jag kunde missa.
Hur svårt är det att kombinera elitidrott kontra breddidrott?
– Jag ser att båda behövs. Det ena är beroende av den andra. Att kunna utvecklas, specialisera sig och satsa inom sin idrott och vad det ger tillbaka till ungdomar i form av förebilder är värt mycket.
Men, säger hon och lägger till.
– Ska elitidrotten hitta talanger och utveckla dem behöver vi se till att så många som möjligt kommer med i idrottslivet. Det är viktigt att göra idrotten tillgänglig och inte stänga ute någon för att man har en annan bakgrund och kanske inte är fostrad i en idrottsfamilj. Vem den oslipade diamanten är vet man ju aldrig.
Kan idrotten lyckas med både och?
– Vi måste klara av både och. Det måste finnas plats för det.
Under hösten har Caroline Hoffstedt varit med och drivit frågan om att åtta nya idrottshallar ska byggas i Uppsala de närmaste fem åren. Att bli stadsdelsnära i de politiska besluten är a och o, menar hon.
– Vi behöver komma närmare Uppsalaborna där de bor. Vi ska se till att det finns faciliteter och spontana ytor att idrotta på, som både främjar bredden och folkhälsan. Jag tolkar det som att Uppsalaborna tycker att det är en positiv utveckling just nu, men jag tror inte att man kan se effekten fullt ut förrän det är på plats.
Andelen stadsdelsnära CSR-projekt (idrottens sätt att ta samhällsansvar) är också många – men många gånger kortsiktiga. Här finns det jobb att göra.
– Jag tänker att det finns både för- och nackdelar kring det här. Att börja driva något i projektform behöver inte vara fel. Då kan man analysera och se om det blev det som vi ville ha det. Men självklart finns det önskemål att när han väl hittat bra former, att arbetet fortsätter i den ordinarie verksamheten.
– Här kan vi behöva sätta ett större tryck genom att samla föreningarnas projekt kring en gemensam arbetsform? Jag lämnar det som en öppen fråga, men helt klart är att idrotten har stora möjligheter att påverka människors liv.
På samma sätt påverkar förstås kommunens beslut föreningarnas liv. Caroline Hoffstedt berättar att det ofta handlar om svåra och tuffa prioriteringar.
– Det handlar om att vi från den förtroendevalda sidan visar hur vi tänker och att vi tydligt samtalar kring villkoren, att vi har en konstruktiv dialog. När vi inte förklarar varför blir det problem. Och vi måste vara självkritiska, vi har inte lyckats föra den dialogen alla gånger.
Så är det. Som för tre år sedan när avgiften för att hyra idrottshallar i Uppsala nästan fördubblades när det då rödgröna styret i Uppsala kommun höjde föreningslivets markeringsavgifter, som för de flesta är lika med lokalhyror, från 80 kronor till 150 kronor.
Det var en chockhöjning för föreningarna. Så sent som 2008 sänktes markeringsavgifterna från 75 kronor till 40 kronor, vilket då var ett av den borgerliga alliansens vallöften.
– Ingången i det beslutet var att idrotts- och föreningslivet ska vara jämställt och det övergripande målet var att bättre gynna barn och unga och att vi som är i vuxen ålder skulle bära en större del av kostnaderna, säger Caroline Hoffstedt.
– Det som var problemet och det som vi inte gjorde bra var att idrottslivet inte fick förutsättningar att hinna ställa om, och här känner jag att vi politiker måste skärpa till oss. Eldsjälarna i föreningslivet kan inte jobba med de premisserna, de kan inte stå i givakt och ställa om från den ena dagen till den andra. Målet var rätt, men själva införandet var fel.
Caroline Hoffstedt är inne på sitt nittonde år som politiskt aktiv. Femton år gammal blev hon en del av SSU (Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund).
– Det fanns två ingångar varför jag engagerade mig i SSU. När mina föräldrar skilde sig flyttade jag till mig pappa i Kalmar och som 15-åring ville jag komma in i ett sammanhang.
– Det andra är värderingarna. Det finns inget som gör mig så upprörd som orättvisor i samhället och att arbeta med den frågan är grunden i socialdemokratin.
Har du alltid trivts inom politiken?
– Det har jag och det är kanske de här nitton åren ett bevis på.
– Sedan kan det förstås vara tufft, kanske framför allt mentalt. Många blir upprörda och besvikna, och det är bara då man har av sig. Men det är så det är.
Hur långt fram blickar du?
– Jag ser inte politik som karriärplanering. Jag ser politik som ”här och nu”. Jag har fått ett förtroende här och nu och så länge jag kan fullfölja det på ett bra sätt kommer jag att fortsätta. Jag inser ju att det är på låns och jag tror att man alltid måste ha det synsättet, det här är inget yrke man kan förvänta sig ha livet ut.
Vad skulle du göra annars?
– Då skulle jag fortsätta jobba med välfärdsfrågor och föreningsliv i andra format, kanske i en operativ roll. Det är delvis det som är min vanliga yrkesroll, säger Caroline Hoffstedt som en gång i tiden flyttade till Uppsala för att läsa statsvetenskap på Uppsala universitet.
Första mötet med idrottslivet slog tillbaka mot henne.
– Det är personlig fråga för mig. Jag testade på fler idrotter som barn och ungdom, men jag var knubbig och rund och blev hela tiden retad för det. Jag gick in i idrottssammanhang med extremt dåligt självförtroende och kände mig aldrig bra.
– Det är viktigt att föreningslivet är öppet och möter ungdomar där de är. Idrotten kan vara en enorm kraft att lyfta individer. Jag själv fann inte den kraften och det är en extra anledning att jag tycker som jag gör idag. När vi gör politiska förändringar ställer vi krav på schyssta värderingar för att våra föreningar ska vara inkluderande.