Peter Johansson: "Den mest egendomliga final jag sett"

Det kom 19 513 åskådare till herrfinalen på Studenternas och det är den sämsta siffran sedan 1999 då några hundra färre såg Västerås-Falun i finalen. Jag kan förstå om besvikelsen är stor på en del håll, men jag skulle inte vilja gå så långt som att såga upplägget med lördagsbandy och kalla det för ett fiasko eller liknande. Det gäller att ha is i magen och inte ge upp tanken bara för det här relativt lilla bakslaget.

Varför inte fler kom, kan man bara spekulera i.
Biljettpriserna? Kanske, men där lovade ordförande Håkan Ramsin på stående fot att de skall se över prisbilden till 2009.
Lördagen som finaldag? Jag skulle bli kraftigt förvånad om historien kommer att visa att lördag är en sämre publikdag än söndag, men traditon är tradition och det kanske tar lite tid innan det här med lördagsfinalen sätter sig. Däremot delar jag helt Agnes Dunders (läs Agnes krönika från damfinalen) uppfattning om att damerna borde ta ut skilsmässa från herrarna.
Finallagen Edsbyn och Sandviken? Det är den mest troliga förklaringen. Edsbyn drar visserligen alltid sin lika trogna som imponerande skara supporters till Uppsala, men det är trots allt skillnad på Edsbyn och Stockholm om vi ser till potentialen.
Men det finns även saker att glädjas över. Oron var stor på sina håll över att det här skulle bli en enda stor fyllefest, men min känsla är att det var lugnare nu än tidigare är och den känslan delades av de poliser jag samspråkade med under- och efter matchen.

Själva herrfinalen var nog den mest egendomliga jag sett i modern tid. Jag har aldrig sett en mer imponerande provkarta över individuella misstag i en SM-final, än vad Sandvikens spelare åstadkom under den första halvleken. Jag har aldrig sett ett mer håglöst lag i en final än Sandviken och jag har nog aldrig sett ett sämre lag i de här sammanhangen heller, för den delen.
Efter 15 minuter och 5-1 tänkte jag; Herregud, spela av den här matchen snabbt nu, så vi får promenera tillbaka till redaktionen och skriva.

Edsbyn var grymma. De spelade rena propagandabandyn emellanåt, men det var som sagt en mycket egendomlig final och jag har heller aldrig sett så sansade vinnare efteråt som nu. Spelarna hade 75 minuter på sig ute på isen att mentalt smälta det faktum att laget tagit sitt femte raka SM-guld och de där glada, galna glädjefnattscenerna i omklädningsrummet efteråt, infann sig inte den här gången.

Jag trodde mycket på Sandviken inför matchen, det skrev jag i går och det kan mycket väl vara det mest korkade jag någonsin skrivit. I alla fall känns det så nu, några timmar efter det att finalen är över. Tänk bara, om inte Sandviken petat in ett par boller i slutskedet, skulle vi fått slå i historieböckerna och bläddrat ända tillbaka till tidigt 1930-tal innan vi funnit en mer överlägsen finalsegrare än Edsbyn.

Till sist; I går fyllde söderforssonen Patrik Nilsson 26 år och drömde om att få fira dagen med att göra ett par mål och vinna SM-guld med sitt Sandviken. Han gjorde tre mål, men det nog allt han vill minnas av den födelesdagen. Om ens det.