Vi träffas för en lunch, Annika Billstam och jag.
– Dagens fisk, säger hon.
Hon tänker på vad hon äter och tidsschemat är pressat. VM-förberedelserna tas på fullaste allvar. Lika noggrann är Annika Billstam när hon funderar över sina svar när vi ska samtala om jämlikhet ur ett idrottsperspektiv. Hon lutar sig fram, tittar koncentrerat in i sin skål fylld av väldiga skaldjur och dröjer. Utan att ha mött henne förr ser hon definitivt ut att väga orden extra vid det här ämnet.
Veckan innan talades vi vid i telefon. Då, efter att ha rört vid kvinnans rättighet för bara en kort glimt, lät det på henne som att det mesta är jämlikt inom orientering.
Men nu, när hon fått fundera, finner hon en del bekymmer värda att belysa.
– Det finns ju detaljer fortfarande, jag fick ju fundera här.
Något som berör Annika Billstam är skillnaden mellan en herrstafett och en damstafett. En damstafett ses på sätt och vis som en prolog för herrarnas, menar hon.
– Jag tror det har mycket med tradition att göra. När man startade stafetter gjorde man det för män, säger hon och fortsätter:
– Jag kan väl tycka att det saknas vilja och driv från arrangörerna att utveckla konceptet för damstafetterna.
Billstam gräver sig in på detaljnivå och hittar saker som hon kan reflektera över. Stipulerade sluttiden vid tävlingar är en sådan sak som hon går in på – att herrarna räknas orka springa en längre tid.
– Varför skulle inte vi kvinnor orka springa lika länge, frågar sig VM-medaljören.
När jag ringde lät det ändå som att du tycker att orientering är jämlik?
– Ja. Som tradition är det en jämlik idrott. Prispengar, stöd från förbund och hur man ser på sporten internationellt. Vi aktiva, i landslaget i alla fall, har samma förutsättningar oavsett om det är en tjej eller kille. Så har det alltid varit.
Annika Billstam ser också att utvecklingen har varit positiv. Går man tillbaka några år var det till exempel olika föremål på herrars och damers prisbord. Något som retar upp skrattgroparna på henne.
– Jag har till och med vunnit en våg en gång – och herrarna fick presentkort. Men det har blivit bättre senaste åren, säger hon.
På orienteringsförbundets hemsida går att läsa om jämlikhetsprogram och att det pågår aktivt arbete i frågan.
– Orientering är en idrott som kan vara föregångare för andra, vi har nått väldigt långt. Jag är stolt över att vara orienterare, säger hon. Men med viss tvekan.
– Eller stolt. Att det ska vara jämlikt är ju en självklarhet.
Med samma självklarhet försöker Annika Billstam smitta av sig på yngre orienterare.
Är du en förebild?
– Ja, men det är jag. Det ser jag på yngre i klubben och det tar jag på största allvar i det jag gör och kommunicerar.
Hur är du som förebild?
– Jag försöker prata med våra ungdomar vid gemensamma träningar, att alltid sitta med min klubb när det är tävlingar och inte bara träffa mina kompisar. Jag försöker delta på ungdomsträningar och följer upp ungdomar.
Men hon önskar att hon kunde göra mer, säger hon. Efter aktiva karriären kanske, när nu den slutar.
När slutar du?
– Jaha. Standardfrågan, säger hon med ett efterföljande suck.
Än satsar hon i världseliten i alla fall. Billstam kommer senast från ett träningsläger i Portugal, för bästa möjliga VM-förberedelser. 5 juli ska förberedelserna komma till nytta i Trentino, Italien. Medaljer är tanken.
– Vi saknar ett guld i stafett. Det är absolut en målsättning. Och på medeldistans saknar jag själv en medalj.
Men först. I dag firar Annika Billstam, årets kvinnliga idrottare i 2013, sin 38:e födelsedag.
Kvinnodagen väntar hon med att fira.
– Det vi verkligen ska fira är den dagen det inte behövs.