När spelaren gav mig dödskyssen
Med ett stadigt grepp om min vänstra axel och en lika stadig hand på min högra höft fick jag den. Dödskyssen. Början till Salléns fiasko.
Men det blev inget guld. Det blev bara ett fiasko. Och det började efter kyssen. Landslagsprofilen, stärkt med lite segerskumpa fyra månader före SM-finalen gav mig ingen chans att backa ur. Helt plötsligt var jag bara i hans grepp och med kyssen kom sedan bakslagen. Festerna blev vildare och matcherna sämre. Laget svek, styrelsen började darra och värvningskarusellen slog sönder allt. Det var då.
Nu har jag svårt att se mig bli kysst av Aki Ulander eller hans landslagskollega Titi Spasojevic. De har än så länge valt bort skumpan mot gymet trots att ingen egentligen tror att de kommer nå en plats i A1. Sallén är inget lag med stjärnor men väl med kämpar och när de sliter i träningslokalen (nåja Spasojevic) ser man något annat. De vill bevisa att de kan och att de har den kapacitet många tvivlar på.
Det räcker långt.
Norrköping kan vinna eller förlora ikväll. Sallén kan nog bara vinna. Vinner de matchen är de ett steg på väg. Förlorar de matchen poängmässigt är det ingen som klandrar dem. Det är efter jul de ska upp till bevis och kravet är dessutom bara att man inte ska göra bort sig så som förra årets upplaga. Med ett sådant utgångsläge har man ett vinnande lag även i ligan. Men det dröjer några år även om segerkyssar inte är ovälkomna.
Så jobbar vi med nyheter