"När de får på sig overallen lyfter de"
KRÖNIKA. Sedan Storvretacupen startade har det spelats, andats, och näst intill ätits innebandy i Uppsala.
Hotellen och sovsalarna har varit fullbokade sedan långt tillbaka. Vid Fyrishov, där finalerna har arrangerats, har du kunnat se engagerade vuxna och barn "in action". Här är stämningen hög och nervositeten påtaglig. Här görs allt på största allvar. Inget får lämnas åt slumpen.
Den här synen är dock inte ovanlig när det handlar om barn- och ungdomsturneringar.
Barnen gör precis som de har sett sina idoler göra på tv, vilket jag tycker är ganska charmigt och roligt att se. Men det är inte barnen jag i första hand syftar på. Utan det är lagens tränare, materialförvaltare och föräldrar.
När de får på sig träningsoverallen och tar plats vid avbytarbänken lyfter de från marken och sätter näsan i vädret. Det manar på spelarna, skriker och ser alltid helt oförstående ut när det får ett domslut emot sig.
"Kom igen nu gubbar", är en fras man ofta hör.
Okej, gubbar används i sportsammanhang men det känns ofta som om de tror att de har med landslagsspelare att göra och inte med tolvåringar.
Trots allt så är det dessa människor som gör det möjligt för barn och ungdomar att träna och hålla på med det de tycker mest om. De arbetar ideellt och tar från sin lediga tid för att kunna vara med och bygga upp ett lag och det är beundransvärt.
Lite tränarutbildning skulle dock inte vara helt fel för vissa.
Så jobbar vi med nyheter