När Mats Enquist var sju år gammal var han med om en olycka som kostade honom hans högra öga. Medan hans jämnåriga kamrater snart började idrotta och aktivera sig på olika sätt kände han sig själv vilsen runt bollar och klubbor. Länge hade han inget större idrottsintresse, hade en etta i idrott i skolan och var den som alltid blev vald sist.
– Jag var helt bortkommen. Man hade inget djupseende, ingen koordination. Man tappade väldigt mycket, flera år jämfört med alla andra, säger han.
Så fortsatte det fram tills han började på högstadiet. I sjunde klass på Valsätraskolan fick han en klassföreståndare vid namn Birger Andersson, som var väldigt volleybollintresserad. Han hade bestämt sig för att starta upp ett lag, och där skulle Mats Enquist vara med.
– Han släpade med mig på något märkligt sätt, och jag var hopplöst efter. Men han tog verkligen hand om oss som ett lag, även mig som låg så långt efter alla andra.
Laget Birger Andersson startade blev ett av topplagen i Sverige i sin ålder. Från och med nionde klass var Mats Enquists idrottsbetyg en femma, och volleybollen brinner han för än idag.
– Jag blev en ganska hygglig volleybollspelare till slut. Det var Birgers förtjänst till hundra procent. Han var otroligt engagerad, det är en sådan där fantastisk idrottsledare som folk aldrig fattar hur mycket energi de lägger ner. Man lyfter bara fram de få gånger någon idiot har betett sig korkat. Det blir någon slags norm att ”jamen det är sådär det är inom idrotten, jävla elittänkande och pennalism”. Det är inte min bild kan jag säga. Tvärtom, säger han.
– Jag har vänner för livet. Upplevelser för livet. Men utan Birger hade jag missat allt det. Jag vet inte om han förstått hur mycket han betytt för mig och andra.