Legue: Med lånade gummistövlar
Antingen är det min frus exmans eller tonåringarnas för jag äger inga gummistövlar. Men utan dem var jag förlorad. Som löjligt inskränkt stadsbo slutade jag med gummistövlar när dagis var avklarat.
Med stora gröna på fötterna parkerade vi till vid Tellusvägen i Storvreta, tog några snabba kliv bort från verkligheten och in i folkfesten.
Några står helt öppen på en höjd, andra smyger längs träd och buskar och en del gömmer sig i granskogen för att bli ett med tävlingen. Och en tävling som fick sin födelse 1915 närmar man sig inte utan respekt. Varken som förare eller publik.
Startlistor, en termos och gummistövlar. Då är man åtminstone halvvägs.
- De måsta vara minst fem minuter sena nu, säger en påläst man i publiken som har drag av sångaren i Nordman.
Han pratar med mig och några andra som vill lyssna. Alla berättar det dom vet och tror.
Jag vet egentligen bara att mina gröna gummistövlar börjar bli lite väl kalla.
- Så här är det alltid och det är väl bra att det snackas, säger Christer Eriksson som är tävlingsledare.
Han syftar på mina frågor.
Frågor som kom när jag pratade med folk i skogen.
Rykten sprider sig som en kylig vind i december och alla har något att berätta. Sant eller mindre sant.
Stövlarna tar mig runt på min debutkåsa och om tio år är jag tillbaka. Jag och mina gröna som jag hoppas få låna på nytt.
Så jobbar vi med nyheter