Åkrarna mellan Uppsala och Brattberg är gulgröna av fjolårets gräs. För Ingalill Jansson-Ahlström har det inte blivit mycket skidåkning i år. När hon tryckte ner pjäxorna i skidorna inför Kortvasan förra fredagen var det till och med premiär för säsongen.
– Då bubblade det i bröstet, jag älskar det, säger hon.
Sedan fredagens 30 kilometer har hon tagit sig runt ytterligare fyra lopp: en tjejvasa, två öppna spår och en halvvasa. På söndag väntar finalen, det "riktiga" Vasaloppet. I dag värker en opererad axel och tårna har fått sig en törn, men i övrigt känns kroppen bra, trots de hundratals kilometer som Ingalill Jansson-Ahlström redan har lagt bakom sig i veckan. Nu är hon hemma och vänder i Brattberg, på lördag morgon väntar en buss tillbaka till Mora med Östervåla IF.
Sammanlagt blir det drygt 37 mil i skidspåret på en vecka. Hur är det möjligt?
– Jag tävlade när jag var liten, så jag har ju tekniken och den är väldigt viktig. Jag kan ta ett tag när andra tar fem och då sparar jag mycket energi. Ofta kommer man in i en slags trans och helt plötsligt är man framme. Sedan håller jag igång året om, jag cyklar, simmar, gymmar. Jag gillar utmaningar.
Ingalill Jansson-Ahlström började tävla redan som åttaåring. Ivrigt påhejad av familj och vänner fortsatte hon upp i tonåren. I takt med att hennes prestation blev bättre ökade också förväntningarna. En dag var glädjen i åkningen borta.
– Jag är ingen tävlingsmänniska, när det momentet kom låste det sig för mig. Man kan bli sjuk om man får för mycket press, det klarar inte alla. Men när jag slutade tävla blev det roligt igen, nu gör jag det bara för min egen skull. Det är häftigt att jag kan få en bättre tid i dag när jag snart är 65 än för tio år sedan.
Hennes första Vasalopp var 1993. Sedan dess har hon gått i mål 61 gånger inklusive halvvasor, kortvasor och tjejvasor. På söndag är det 39:e gången som hon tar sig runt Vasaloppets 90 kilometer, och tredje gången som hon gör sex lopp under samma vecka. Hur tankarna går de där timmarna kan hon inte förklara, det vet hon helt enkelt inte.
– Kan du tänka dig, efteråt kan jag inte säga vad jag tänkt på under de där sju timmarna. Jag tror det har med rörelsen att göra, det finns ingen oro. Man ser människor och tänker kanske att man ska ta en blåbärssoppa, men inte mer än så.