Linnea Sigvardsson kom till vargspårningen med kompisen Elin Sjögren. De pluggar båda biologi och är gärna ute i skog och mark för att lära sig mer om naturen.
Per Axell, ordförande i Svenska rovdjursförbundet, tar snabbt ner förväntningarna. Vi befinner oss i Siggeforareviret som sträcker sig ungefär från Heby till Järlåsa och upp till Harbo. I vintras etablerade sig ett vargpar här.
Men de ska vi inte hoppas på att se, eller höra, i dag.
– Det är som att leta efter en nål i en höstack, säger han.
Nej, tanken är att det tjugotal personer som samlats för Naturskyddsföreningens och Rovdjursföreningens gemensamma aktivitet ska få lära sig mer om vargen och hur man kan följa dess spår.
Vi börjar med att gå som djuren själva väljer att ta sig fram – längs en skogsväg. Vargen kan vandra långa sträckor och väljer lättframkomliga stråk för att spara energi.
– Särskilt när det är vinter. Då går de i hjulspår, på plogade skogsvägar eller i skoterspår, förklarar Per Axell.
Kaffepaus för Louise Hjortenfalk och Peter Palm, som såg fram emot att lära sig mer om vargen och tycker att kunskapshöjande aktiviteter om djuret är bra.
Louise Hjortenfalk och Peter Palm bor i Uppsala och har stuga i närheten. Två gånger på kort tid har flera får i området blivit tagna av varg och de har förståelse för att det oroar djurägare. Men själva är de positiva till vargens närvaro.
– Det ska bli kul att få lära sig om spår så att man kan se själv när man är ute i markerna. Jag hoppas att det blir fint väder och att vi hittar lite bajs, säger Peter Palm med ett skratt.
Att vargen väcker starka känslor är inget nytt. Där rovdjuret finns kan konflikter med människan uppstå, om tamdjur som rivs och när jägare inte vågar jaga med hund av rädsla för att de ska dödas av varg. När debatten om skyddsjakt blossar upp kan det snabbt bli polariserat.
Rovdjursföreningen vill värna vargen. Just i dag har föreningen ett gäng som ideellt hjälper till att sätta upp rovdjursstängsel hos en djurägare i trakten.
– Det är synd att frågan är så infekterad. Vi vill att man ser möjligheterna att kunna leva nära varg, säger Jane Iassonidis.
Turen fortsätter och med böjda nackar spanar vi ner i gruset. Visst finns det spillning att finna för den som tittar noga. På lukt, konsistens och innehåll går det att avgöra vad vargen ätit senaste tiden.
Gott luktar det inte, men heller inte särskilt starkt. Fränt, tycker en deltagare. Själv har Per Axell sett vild varg en gång, i ett gömsle där han egentligen skulle se björn.
– Det kändes rätt naturligt. Här har vi en varg och den lever i våra skogar, det är så det ska vara, säger han.
Första fyndet! Här har en varg passerat, Per Axell visar spillningen på skogsvägen.
Spillningen luktar olika beroende vad vargen har ätit och hur gammal den är. "En stark, frän lukt", beskriver Lena Krogh. Jane Iassonidis till höger guidade vid turen.
Att leta längs skogsvägar är ett tips för att hitta vargspillning. "Det handlar inte om att spåra vargarna, vi vill inte störa dem. Vi vill veta vad vargen har gjort", förklarar Jane Iassonidis.