För fem år sedan grundades organisationen Locker Room Talk ("omklädningsrumssnack") av Shanga Aziz och Rogerio Silva.
Som namnet säger handlar det bland annat om jargongen i idrottsföreningarnas omklädningsrum. Före detta Almtunaspelaren Martin Nilsson berättade nyligen i UNT om hur det gick till när han själv utsattes under en så kallad inkilning.
För Shanga Aziz är ämnet viktigt. Det märks att han brinner för uppgiften.
Den förre presidenten i USA, Donald Trump, var en av de personer som fick Aziz och Silva att reagera.
Trump ursäktade sitt språkbruk (mot kvinnor i det här fallet) genom att kalla det för "Locker room talk" – som om det då vore legitimt – och det var en av anledningarna till att Aziz och Silva skapade den organisation som blivit prisad även utomlands.
När Shanga Aziz var liten spelade han som så många andra grabbar fotboll. Det var där han för första gången kom i kontakt med den jargong – som egentligen bör kallas mobbning – som råder i många omklädningsrum.
– Jag minns att jag fick mina skor och min väska fylld med gräs och kläderna inslängda i duschen, säger han.
Som liten pojke bet han ihop och mobbningen accepterades. Det är inte lätt att säga ifrån, särskilt i den åldern. Rädslan för att bli ännu mer utsatt tar överhanden.
– Man skrattade med när andra blev utsatta och tråkigt nog har jag flera gånger varit drivande i det som liten, säger Shanga Aziz.
Men det som Aziz blev utsatt för som ung är en viskning jämfört med många andra pojkar – för det är pojkar det handlar om när Locker Room Talk jobbar med föreningar runt om i landet. Pojkar i åldern 10–14 år.
– Det jag har fått vara med om är milt i jämförelse med de berättelser jag får ta del av idag, säger han om sin egen barndomstid i fotbollens omklädningsrum.
Han återberättar vad unga pojkar och föräldrar har berättat för honom och sina medarbetare. Det är skrämmande att ta del av vad som faktiskt har hänt (och händer) bakom stängda dörrar.
– Ungdomar som tar till fysiskt våld och fortsätter med psykiskt våld genom sociala medier. Och jag har blivit chockad över hur vissa föräldrar kan bete sig, säger Aziz.
Det handlar alltså om unga idrottsutövare i samma lag – ett lag som ska, även om resultaten inte är det viktigaste i dessa åldrar, vinna matcher tillsammans.
Locker Room Talks arbetar för en förändring, men vägen är lång och svår.
– Vi ser att en del av våra mål uppnås på kort sikt. Det svårare är det långsiktiga, att få in en annan attityd över tid. Vi tror inte att våra metoder någonsin kan bli färdiga, att jobba med dessa frågor är ingen ''quickfix'' och man behöver ständigt uppdatera sitt innehåll för att nå effekt, säger Aziz.
Mycket av jargongen är djupt rotad.
När UNT frågar Shanga Aziz om han tror att jargongen (inte så kallad inkilning specifikt) blivit bättre under de senaste fem eller tio åren så är han tydlig: Den kvarstår.
– För att komma upp i hierarkin och för att sedan komma högst upp så accepteras kränkningarna.
Hur går det då till när Locker Room Talks besöker idrottsföreningar? Man har jobbat i bland annat Uppsala. Har man mött ett motstånd eller välkomnas man?
– I Uppsala samarbetar vi med Länsförsäkringar Uppsala, RF/SISU och även IFU Arena. När företag ställer krav på sina klubbar att jobba med utbildningsfrågor inom bland annat jämställd idrott, samtidigt som parterna tillsammans möjliggör utbildningen, får vi större förutsättningar till att träffa klubbarna.
Men känner ni er alltid välkomna?
– Hos de flesta är det så. Vi ska inte alltid stoppa något som redan finns utan arbeta förebyggande. Men visst finns det motstånd ibland. Föräldrar som klagar och säger saker som "killarna blir mjukisar så att de inte kan prestera på planen."
Men är det inte tvärtom? Att ett lag som fungerar vinner matcher. Ett lag med bäst harmoni och samförstånd tar flest poäng. En "mjukis" kan vara en "hårding" på isen eller på fotbollsplanen. Där finns väl inget motsatsförhållande?
Shanga Aziz och utbildarna i nätverket har en viktig uppgift.
– Det känns otroligt hoppfullt att få möta unga killar i omklädningsrum för att prata om jämställd idrott, men samtidigt är det otroligt tufft att ta del av alla de berättelser som når oss. Det känns som om idrottsrörelsen inte tar det här problemet på fullt allvar, säger han.