För några veckor sedan blev han utsedd till Tv-puckens bäste back. Han fick Lill-Strimmas stipendium och fick lyfta den berömda pokalen med två korsade hockeyklubbor.
Sedan dess har det varit många omtumlande dagar för Jonathan Léman. Kaotiska rentav.
– I början var det kul, men sedan blev det lite mycket …
UNT träffar Léman i samband med en träning i Gränbyhallen. Den här kvällen med J18-laget. Han är lugn och står verkligen med båda fötterna på jorden. Han och en annan kille är de yngsta i laget. Och när han tränar med J20 så är han verkligen en knatte – till åldern vill säga.
– Det är vi som får plocka puckar efter träningarna, säger han med ett skratt.
Plocka puckar? Ska inte de andra plocka upp efter er, ni som spelade medaljmatch i TV-pucken?
– Ha ha, nej så är det inte!
Att det gick bra i TV-pucken kom inte som någon jätteöverraskning för Jonathan, men att han skulle bli utsedd till turneringens bäste back var absolut inget han hade väntat – eller ens funderat över.
– Efter den sista matchen var det en av tränarna som kallade ut mig på isen och då började jag ana vad det kunde vara, säger han.
Det var Lill-Strimmas pris. För alla som inte vet var Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg en av Sveriges bästa backar på 60- och 70-talet. Han omkom i en trafikolycka 1972.
TV-pucken avslutades på en söndag och det tog inte lång tid innan telefonen började ringa hemma hos Lémans i Uppsala. Och det slutade aldrig att ringa. Agenter, gratulanter och klubbar stod på kö och till slut blev det nästan för mycket.
Det var Jonathans pappa Anders som blev språkrör.
Just nu går Jonathan på en ishockeyklass i högstadiet. I början av nästa år är det dags att välja för de som vill studera vidare på gymnasiet. Jonathan Léman är inget undantag. Skillnaden mellan Léman och de flesta andra 15–16-åringar är att han har massor av valmöjligheter.
– Jag har inte bestämt mig än. Jag trivs bra i Uppsala, så vi får se …
Uppsala har som bekant ett ishockeygymnasium numera. Och utbildningsmässigt så är det inte säkert att Örnsköldsvik, Göteborg och alla andra ställen är så mycket bättre än Uppsala. Det kan vara så att Uppsala ligger i täten.
– Vi kan inte erbjuda stora arenor, lyxiga gym och mycket annat, men vi kan erbjuda en kvalificerad utbildning, säger Tobias Persson, tränare för Almtunas J18-lag och en av instruktörerna på gymnasiet.
Jonathan Léman öser lovord över Persson.
– Han går in på smådetaljer, han är ordningssam och en riktigt bra instruktör. Utan honom hade jag inte kommit så här långt.
När Jonathan berättar om Tobias Persson så är vi ensamma i rummet. Hans beröm kommer ganska spontant.
Lite senare, när Persson ansluter, så frågar UNT Jonathan vilken fråga han helst skulle vilja få. Vad som helst. Och då säger han: Fråga vilken tränare som är bäst.
Okej, vi frågar (fast alla redan vet svaret) vem som är bäst?
– Tobias Persson!
I april fyller Jonathan Léman 16 år. När Martin Wiita (född 1973) var 16 år spelade han allsvensk ishockey med Almtuna. Frågan är då: Hur långt borta är a-laget för Jonathan? Vad skulle hända om han klev in i några allsvenska byten redan nu?
– Det är jättesvårt att svara på. Rent fysiskt skulle han klara av det, svarar Almtunatränaren Marcus Ragnarsson, som har bra koll på Léman tack vare Tv-pucken och hockeyklassen.
– Jonathan är en talang, han anpassar sig till den miljö han befinner sig i. Han skulle hitta lösningar på den nivån (allsvenskan). Men just nu behöver han landa litegrann efter Tv-pucken och snart är det landslagsuttagningar för U16-laget, säger Tobias Persson.
Almtuna har i alla händelser en talang (ja, man har nog flera) som man ska vårda ömt.
När intervjun är slut och UNT är på väg att lämna ishallen hojtar Jonathan. Han vill säga en sak, han glömde att nämna tränaren Peter Andersson som tog upp honom till 96-laget.
Ödmjukhet var ordet.
Det som började med några stapplande skär på en is i Hammarskog har blivit en medaljmatch i Tv-pucken. Det är inte illa!