I boken skriver Noa Bachner om medlemsägda föreningar, supporterkulturen, framtidens utmaningar.
Den svenska fotbollens modell har varit uppe för debatt under en längre tid.
Den så kallade 51 procents-regeln som finns i Sverige, som innebär att klubbarnas medlemmar alltid kommer att vara i majoritet vid beslut, är näst intill unik i fotbollens nuvarande miljardindustri. Supportrarna tar besluten, men på bekostnad av externa ägares pengar.
Journalisten Noa Bachner sätter ämnet i fokus när han nu släpper boken Den sista utposten.
– Sverige har valt en egen väg under en högst turbulent tid för fotbollen. Den stora skillnaden är att den fotboll som vi har kvar i Sverige liknar den som en gång fanns, medan den andra fotbollen har bytt skepnad på rekordkort tid, berättar Bachner om boken.
Han utvecklar sitt resonemang kring vad som idag skiljer svensk fotboll från stora delar av världen, där supportrarnas roll är av stor betydelse.
– Den svenska fotbollen handlar till stor del om idrottens kärnämnen, om fotboll som ett kulturellt fenomen. Jag tar upp en distinktion i boken där allt tyder på att den moderna fotbollen kretsar kring ekonomi eller politik, medan den svenska fotbollen är mer av ett identitetsprojekt.
Kopplingen till supportrarna i Sverige är relationell och inte transaktionell som den är i stora delar av världen där supportrarna endast är betalande åskådare.
Hur uppstod idén att skriva en bok om ämnet?
– Det har vuxit fram ganska länge i takt med att jag har haft problem med den internationella fotbollens utveckling. När det har skett har jag funderat alltmer över den svenska fotbollen och dess organiseringsform. Boken är min bild av vad som har hänt med fotbollen under framför allt de senaste tio åren där VM i Qatar varit som en brytpunkt.
Hör det ihop med att intresset för allsvenskan fortsätter att öka?
– Det är en jättebra fråga. Utvecklingen drivs främst av yngre personer och det är någon slags äkthet som är meningsskapande. Det kan nog beskrivas som en reaktion på en allmän utveckling där mänskliga relationer blir viktigare i en digital tillvaro.
Även Uppsala har haft sin roll i allsvenskans publikutveckling. Sirius har lockat allt fler supportrar till sina matcher och boken innehåller en del där Noa Bachner rest med Sirius supportergrupp Västra sidan på bortamatch.
Han berättar om sin resa med Sirius.
– Den delen var från början ett reportage. Politiker pratar om att vanliga människor ska kunna gå på fotboll, vilket jag vill ifrågasätta. Det är vanliga människor som till stor del går på fotboll idag och jag ville se hela kulturen kring en klubb. Det kretsade både kring den sociala funktionen och lokalförankringen. En supporter nämnde till exempel att Sirius viktigaste funktion är att ge Uppsala en plattform. Sirius är ganska representativt för Sverige.
Hur upplevde du resan med Västra sidan?
– Det var roligt att få höra vad sammanhanget givit dem. Man kan fundera på vilka andra forum det finns i samhället där människor kan mötas, där det är ett stort åldersspann och folk har olika yrkesbakgrund.
Boken belyser många positiva aspekter med den svenska modellen, men Bachner problematiserar också vad många supportrar aktivt gör av sitt medlemskap.
Han efterfrågar ett större engagemang och går även in på hur den svenska modellen påverkar fotbollen på planen.
– Boken är på många sätt tesdrivande och blir ett inlägg i debatten vad vi vill göra med svensk fotboll. Medlemmar måste ta ett mycket större ansvar om fotbollen fortfarande ska vara vad många vill att den ska vara. Det finns en svag medvetenhet hos många där de inte ser det som man äger sin klubb, utan bara stöttar som medlemmar.
Finns det skäl för supportrar som gillar den svenska modellen att vara oroliga?
– Det beror på vad man oroar sig för. Modellen vill väldigt få bli av med just nu, men vi riskerar att hamna efter mycket sportsligt. Det kommer att föda nya ifrågasättanden, men vi behöver verkligen inte ha en dålig fotboll bara för den är medlemsägd. Det positiva med modellen är att saker går att ändra på.