Fight night i Fyrishov "Adrenalinet släpptes löst"

Jag vet inte riktigt vad jag väntade mig av den här kvällen. Jag hade aldrig sett den här typen av boxning förut, möjligen något kort inslag på tv. Det var ... ganska så kul ...
Vanlig boxning är relativt enkelt. Det är träffarna som räknas (även om jag aldrig hinner med ett räkna dem). I thaiboxning är det inte lika enkelt. Här använder man benen - alltså sparkar - nästan lika mycket som armarna.

Det smäller ganska så rejält i matcherna, något som förstärks när man sitter nära ringen. Det är mycket adrenalin och energi som släpps lös.
I nästan alla sporter - inte minst i ishockey och fotboll - är det ett mentalt spel mellan spelarna i lagen. Förnedrande ord är snarare regel än undantag.
Det finns speedwayförare som knappt tittar åt varann. Psykning alltså.

Jag trodde att det skulle finnas mängder av i alla fall små doser av hard feelings mellan thaiboxarna, men icke. Jag lovar, det var den totala vänskapen.
Men efter nästan fyra timmars thaiboxning är jag inte förlorad i sporten. Men jag måste erkänna att den har sin tjusning - åtminstone en liten stund.
Bästa - eller jag ska kanske skriva roligaste - matchen den här kvällen var den mellan Elias Daniel, världsmästaren från Sverige och som är bördig från Uppsala, och Rick Barnhill från England. Knockout av i den fjärde av fem ronder. Blodet rann från Barnhills näsa.

Men jag gillade även mötet mellan Szücs Barnabás från Ungern och engelsmannen Stuart Kemp.Fjärde och femte ronden var -i mina amatörmässiga ögon - väldigt bra.
Av Uppsalaboxarna imponerades jag mest av Adam Modig trots att han förlorade. Vilken skön fajter!

Gladast den här kvällen: Stockholmaren Stefan Becker efter sin seger. Han studsade runt som en skadeskjuten känguru.

Mest feltajmade hejarklacken: "Vi älskar Peter!" (Riktat till Peter Dahlman, EFTER att han förlorat sin match.) Fast å andra sidan var det säkert ett skönt plåser på såren.

Varför ska de bästa boxarna ha de längsta rondpauserna? Det fattar inte jag.

Kvällens i särklass snyggaste byxor satt på världsmästaren Elias Daniel. Jag skulle tänka mig ett par sådana när jag springer runt med gräsklipparen i sommar.

Mest enerverande: Den indiska (eller är det thailändska?) musiken som spelas under matcherna. Varför musik överhuvudtaget?

Roligaste citatet: Den "halvtokige" ringspeakern när han uppmanade publiken att vara på tårna från början eftersom det här "inte är innebandy mina damer och herrar!"