Skråväsendet hade avskaffats 18 år tidigare. Kartellbildningar och monopol skulle ersättas av mer konkurrens. Priser skulle inte längre ensidigt bestämmas av skrånas herrklubbar över punschen och till cigarrerna. Nu skulle marknadskrafterna och tillgång och efterfrågan få styra. Med ökad konkurrens. Men 1864 togs ett ännu viktigare steg. Då bestämde Sveriges Riksdag att full näringsfrihet skulle råda i vårt land. Att friheten var full innebar att den också omfattade kvinnor. Och detta långt innan den kvinnliga rösträtten hade införts. Och det skulle stå alla fritt att konkurrera utan krav på att tillhöra det ena eller det andra skrået.
Grunden var lagd och Sverige reste sig ur fattigdom och misär. Mellan 1870 och 1970 hade Sverige den starkaste tillväxten i hela världen (något år tillsammans med eller strax efter Japan). I 100 år!
Sedan hände det som också ofta händer i sportens värld: man tar framgången för given och tror att man inte behöver anstränga sig längre. Under 1970-talet trodde många att Sverige skulle kunna konkurrera med andra länder även om den offentliga sektorn svällde dramatiskt, skatterna chockhöjdes ( till och med jag hade som relativt lågavlönad studievägledare en marginalskatt på 85 procent och allas vår barnboksförfattare Astrid Lindgren fick betala mer i skatt än vad hon tjänade – det var då hon skrev en ny saga om häxan Pomperipossa), statsfinanserna undergrävdes och näringsfriheten beskars genom en mängd specialregler och lagar. Inflationen var hög och så hög att den åt upp även rekordstora löneökningar.
Sverige som land tappade i konkurrenskraft. För det är ju inte bara inom idrott och sport man konkurrerar. Man gör det mellan företag. Och man gör det mellan länder. Pris och kvalitet betyder mycket. Nu har vi emellertid och tack och lov lagt 1970-talet bakom oss och Sverige är på banan igen efter många bitvis mödosamma år.
Politik handlar också om konkurrens. Partierna tävlar om att få makt att genomföra sina idéer. Och vi väljare får värdera om vi tror att de klarar av att öka vårt gemensamma välstånd så att vi får råd att lägga mer pengar på miljön, på jämställdhet, på nya idrottsanläggningar och arenor och på att förbättra skolan. Och om vi kan fortsätta att ha världens högsta sysselsättningsgrad för kvinnor. Med full näringsfrihet? Under senare tid har kvinnligt företagande starkt präglat vård, skola och omsorg.
Som alla som idrottar vet: Det är en tuff uppgift att bli världsbäst. Det tar ofta lång tid. Det är väldigt lätt att tappa tempo och fokus. Och då kan det gå snabbt utför. Plötsligt kan man vara långt efter de andra. Höstens val handlar i grunden mycket om detta: vill vi fortsätta att vara bland de bästa i världen eller nöjer vi oss med att spela i gärdsgårdsserien?