En söndag i Uppsalas idrottshallar
ARENOR. Söndag är vardag för Uppsalas unga idrottare. Här råder motsatsen till sovmorgon och tidigt läggdags.Vi har tillbringat en lång söndag i Uppsalas idrottshallar.
Det är folktomt på Studenternas IP. Så när som på en ensam tonårskille, som kommer bärandes på en bag, badar isen i sol utan en levande själ i sikte.
Var håller de hus, skridskoåkarna och bandyspelarna?
Men just ja, söndag - matchdag - och bara någon timme till Upplandsderbyt mellan Unik och Söderfors i bandyallsvenskan.
Studenternas är stängt för allmänhetens åkning och inget av stans 90 bandylag finns på plats.
Men visst går det att åka skridskor ändå denna januarisöndag. Det får man bevisat bara man tar sig ett par kilometer bort.
Termosar med ångande choklad, korvförsäljning, ryggsäckar, föräldrar i solglasögon, stelfrusna fingrar som fixar med skridskor och hjälmar samt ett helt vimmel av barn är synen vi möts av när vi lämnar Studenternas för en solig bandyis i Gränby.
- Förra gången jag åkte skridskor ramlade jag jättemånga gånger och fick blåmärken överallt. I dag har jag ramlat två gånger... eller nä... 576 gånger, skrattar sjuåriga Amanda Sporrong som visar upp skridskokonster tillsammans med jämnåriga kompisen Sofia Österberg.
Isen bakom Gränbyhallen är uppdelad i tre banor, där den mittersta just nu är till för allmänheten. På omkringliggande banor förbereder sig bandylag från Unik, Danmark Bois och Sirius för spel mot gästande Hammarby - alla P97:or ska möta alla och strax är matcherna igång.
Men "ståhejet" vid sidan om påverkar varken Amanda eller Sofia. "Köttbullar", "flygplan" och andra nummer avlöser varandra innan Amanda plötsligt snurrar runt och hamnar med en duns på isen.
- Vad som är roligast med att åka skridskor? Ja, inte att ramla i alla fall, säger hon glatt innan snabbt tar sig upp, lämnar skuggan och tar sig ut till kompisen i solen.
Allianshallen
Varje lördag finns den där. Annonsen. Och innan vi ger oss av till Allianshallen kastar vi en snabb blick i gårdagens tidning.
Utbudet är inte dåligt. Hela 50 matcher på en helg och alltså 25 stycken denna söndag. Inte konstigt att hallen är full med folk när vi stiger in och hamnar mitt i den avgörande perioden för Vestas F94:or.
- Kom igen då tjejer!
- Akta rygg!
- Den är din, du äger!
Rop från både bänk och läktare avlöser varandra i den jämna kampen mot Fjärdhundra på plan. Efter två spelade perioder står det "bara" 1-0 till hemmalaget, men så trillar både 2-0 och 3-0 in och när slutsignalen ljudit är det en riktig matchhjälte som summerar insatsen:
- Det blev ett mål och en assist för mig i dag. En bra och spännande match, säger Sofie Pettersson, lagkapten i Vesta sedan drygt två år tillbaka.
Näst intill varje söndag spelar hon match. Och där utöver handlar det förstås mycket om träningar.
- Innebandy är jättekul, men eftersom det bara är jag som är center blev det ganska tufft i dag, säger hon samtidigt som hon pustar ut efter segern.
Men matchen är hon nöjd med - och självklart även med sin egen insats. Efter Ajilin Hosseinis ledningsmål i mittperioden skickade hon i matchavslutningen fram en fin långboll till My Marklund som satte 2-0 innan hon på egen hand spikade in slutresultatet.
Och målet med innebandyn? Det har hon klart utstakat:
- Jag ska bli riktigt stor och spela i Sveriges landslag, säger hon innan hon lämnar plats för nästa spelartrupp på planen.
Vi parerar både innebandybollar och ledare när två killag börjar värma upp.
Så samlas bollarna ihop, resultattavlan från Sofies match nollställs och tjejerna skyndar bort från C-hallen.
Nytt folk på bänken och ny publik på läktaren. Och dags för nästa kamp.
Vi kryssar oss bort mot utgången och stöter ihop med lag efter lag. Somliga klara för dagen, andra med siktet inställt på dagens match.
Och mitt i vimlet skymtar en av stadens innebandyprofiler, Storvretas Henrik Stenberg, i ett gäng av tonårsspelare.
Ena dagen målgörare i U19-VM, andra dagen "söndagshäng" i Allianshallen. Och, ja, varför inte?
Kanske gör Sofie Pettersson och hennes lagkamrater likadant de en dag.
Akademistallet
Så ofta de kan är de där. Och på helgerna gärna från morgon till kväll.
Vi pratar om hästentusiasterna, på plats i Akademistallet, för att rida, rykta, borsta, putsa sadlar och mycket annat.
- Jag går hit efter skolan och på helgerna är jag nästan alltid här. Visst är det mycket jobb, men det brukar gå bra, säger 13-åriga Freja Altomare samtidigt som hon tar sig an en stor brunaktig valack.
I dag kom hon till stallet strax efter lunch. Men en del av kompisarna, som kommer dragandes på en skottkärra i gången, har varit på plats sedan klockan sju i morse.
Och anledningen till allt slit är inte svår att förstå:
- De är ju så söta, säger Freja och berättar att hon har hållit på med hästar i sex år nu.
Akademistallet, som egentligen heter Upplands-Västmanlands Fältrittsklubb, är en av elva ridskolor i Upplands distrikt. Här finns runt trettio lektionshästar, mestadels halvblod, och ridskoleeleverna består till största del av tonåringar.
Allt som allt är 7 000 upplänningar medlemmar i Upplands ridsportsförbund. Men någon siffra på hur många av dessa som är under 18 år finns inte. Däremot räknar svenska ridsportförbundet generellt med att 80 procent av hela landets hästentusiaster är barn och ungdomar.
Och det är bara att kasta en blick runt i Akademistallet för att få påståendet bevisat. Här rör sig nästan bara ungdomar denna söndag. Förutom Freja och hennes kompisar håller några tonårskillar på att förbereda sig för modern femkamp och i klubbhuset sitter en grupp och bläddrar i böcker.
Men allt är inte en dans på rosor.
Det får Freja och stallkompisarna då och då känna på.
Nästan på en gång berättar Freja att hästen hon sköter ska avlivas.
- Den är halt, säger hon.
Känns det sorgligt?
- Jo, det är tråkigt, men jag har inte varit skötare för honom så jättelänge... Jag hade en annan häst förut, säger hon när hon smyger längre in i spiltan, tar upp borsten och fortsätter jobbet med lugna, jämna tag.
Fyrishov
En del dyker upp en gång och missar nästa. Någon sätter i gång vid terminsstarten för att sedan hoppa av.
Sen finns de som är som Oskar Anjou och Oskar Edholm. Som redan har målsättningen färdig och klar.
- OS 2020.
- Ja, jag ska bli världsmästare.
Ett trettiotal värjor klingar rytmiskt i bakgrunden när tolvåringarna i Fyrishovs fäktningssal berättar om framtidsdrömmen.
Just den här söndagen får de möta varandra, men mycket av träningen går också ut på att träna fotarbete eller lära sig hur man hälsar och tackar varandra.
- Upp med värjan! Ta i hand! Flytta ett steg till vänster! instruerar en ledare och så rör sig hälften av killarna i salen åt vänster och det är dags för nybörjarfäktarna att ta sig an en ny motståndare.
- Vi känner inte varandra egentligen, vi bara fäktas ihop, säger Oskar och Oskar och bryter sig ur ledet precis innan duellen ska börja.
Gruppen som tränar på söndagar kallar sig Musketörerna och består av ett gäng killar i åldrarna 10-14 år. Men Uppsala fäktnings Musketörer inkluderar även en tjejgrupp och allt som allt - inräknat knattegruppen för yngre barn - har klubben drygt femtio aktiva barn och ungdomar.
- Det är ju en häftigt sport. Särskilt dräkterna tycker jag är rätt så häftiga, säger Oskar Edholm, som precis har börjat fäktas.
Han vänder sig om och tittar på raden av fäktare som rör sig mer eller mindre vant i de vita kläderna, handskarna och maskerna med stålnät.
Bakom näten skymtar motståndarnas ögon och det ser nästan lite läskigt ut när fäktarna far fram med värjan. Men rädd när man fäktas blir man aldrig. Den frågan bara ler Oskar och Oskar åt innan ledaren återigen ropar att det är dags att flytta ett steg till vänster.
Ljudet från värjorna upphör när gruppens deltagare tackar för motståndet, hälsar på en ny motståndare och återigen gör sig redo.
Och det är i den stunden som vi helt enkelt får ge oss.
Oskar och Oskar har ju en duell att utkämpa. De hoppar in i ledet, hälsar snabbt och fortsätter mot drömmen om medaljerna.
Fyrisfjädern
- Kolla här. Så här stavas mitt namn.
Längst in på Fyrisfjädern, bakom den stora hallen med badmintonbanor, håller ett basketlag på att samla ihop sina grejer. Killen framför oss snurrar runt och namnet Trajkovski lyser med stora vita bokstäver på det röda linnet.
Kevin Trajkovski spelar i Uppsala Bobcats, precis som lagkamraterna Gustaf Askling och Jonathan Stålberg som också de dröjer sig kvar i hallen.
- Vi har precis spelat match. Synd att ni missade det, säger Kevin och kompisarna är ivriga att fylla i:
- Det var mot Enköping. Vi förlorade.
- Men de är 95:or och vi är 96:or. Och det gick i alla fall bättre än sist. Då förlorade vi med 64-15, den här gången blev det bara 45-15.
Uppsala Bobcats, som är en sammanslagning av flera lokala basketlag, leder just nu serien för pojkar födda 1996. Men som om det inte vore nog. För att träna mot tuffare motstånd spelar man alltså i två serier.
Laget bildades för dem som ville satsa mer på basketen, men alla som önskade fick gå med. Två träningar i veckan brukar det bli. Och därutöver matcher på helgerna.
- På torsdagar kör vi först fysträning. Och det är min mamma som är fystränare, så hon är extra hård mot mig, säger Kevin, skrattar till och himlar med ögonen.
Varför basket då? Det är en rolig sport, är killarna överens om.
- Det bara är så, säger de nästan i kör.
Men när vi frågar om basketidoler blir svaren desto tydligare. Michael Jordan och "TJ" är favoriterna, det enas de om ganska snabbt innan de sätter igång att trixa med en basketboll framför fotografen.
Och Thomas "TJ" Jackson får de ju se, allt som oftast, bara ett stenkast från Fyrisfjädern. Men i den här hallen är det inte Uppsalas amerikan som dominerar. Just nu lyser helt andra namn både på planen och på linnena.
Och om namnen Trajkovski, Askling och Stålberg är framtidens namn, det kan bara tiden utvisa.
Så jobbar vi med nyheter