I idrottens värld kryllar det av idoler, utövare som andra människor beundrar på olika plan och i olika hög grad. Det finns också förebilder, men alla idoler är inte förebilder.
Det finns en viktig skillnad mellan idoler och förebilder, det ena väljer du själv att vara (även om inget hindrar idolen från att även vara en förebild).
En promenad genom minnenas allé ger namn som Ingmar Stenmark, Mats Näslund och Bruno Conti. I dag har jag kanske inte idoler på samma sätt, däremot beundrar jag vissa idrottare, ofta för deras sätt att vara förebilder. Det som blir jobbigt är när fantastiska idrottare uppför sig på ett sätt som får min bild av dem att ändras.
Tiger Woods – om jag kunde isolera min beundran till bara hans sätt att spela golf vore det inget problem. Men det han gjorde mot sin familj gör att jag inte lika odelat kan älska golfaren Tiger.
Maradona – den i mina ögon bäste fotbollsspelaren genom alla tider, kissade i en burk och min kärlek till fotbollsguden fick sig en smäll.
Och visst var det lite tragiskt när Borg och Brolin ”sjöng” i någon video med Dr Alban? Att tennislegenden blev kalsong är en sak, men Friends in need? Kom igen! Det finns fler som har låtit dumheter ta större plats än deras otroliga idrottsprestationer; Matti Nykänen, Patrik Sjöberg och alla dopade med Lance Armstrong i spetsen.
Idolskapet kan sällan isoleras till bara själva idrottsutövandet utan även dennes agerande på och utanför arenan blir (rätt eller fel) en del av helheten.
En annan viktig sak att tänka på är att idol kan man vara (inte självvalt) oavsett nivå. Man måste inte vara världsstjärna eller ens rikskändis. Att spela i ett representationslag i Uppsala är fullt tillräckligt. Ha det i åtanke när ni idrottar, twittrar, facebookar, intervjuas eller bara möter en beundrare på stadens gator. Varför inte göra valet att också vara en bra förebild?
För övrigt 1 – jag har ingen aning om huruvida Conti är en bra förebild eller ej. Jag var tio år när han gjorde Rossi till VM-kung…
För övrigt 2 – nästa krönika kanske handlar om dubbelmoral, för jag älskar Henrik Stenberg…