Agnes Dunder: Bergblom var värd guldet

Alla tippade att Västra Frölunda skulle ta guld i år. De hade den bästa truppen, de hade revanschlustan och framför allt, det var någon annans tur i år. Men man ska aldrig underskatta miraklet som Kim Knudsen har skapat vid Fyrisån. Fyrisfjädern är en vinstmaskin.

Men den här guldkrönikan kommer inte att handla om tekniske Andi Hartono, inte heller om den spelande tränaren Imanuel Hirschfeld, eller lagets pappa Björn Fredriksson, eller lagets mamma Katja Wengberg eller mixedparet Foo och Kudinova som rest sig ur askan. Den ska handla om Fyrisfjäderns golden girl Elin Bergblom. Hon spelade hem guldet till Fyrisfjädern i fjol och hon gjorde det i år igen.

Det Elin Bergblom gjort i år är en bragd. Trots all den tid, fokus och smärta som hon lagt på OS-kvalet i år har hon alltid dykt upp på varje elitseriematch med ett stort leende. "Men jag älskar ju min klubb, jag skulle inte kunna tänka mig att missa en elitseriematch" har hon gång på gång svarat när man ställt henne frågan "Varför?".

Men jag hävdar fortfarande att frågan "varför?" har varit befogad.
Prova att ställa dig i Elin svettiga badmintonskor och le efter följande scenario: Du sitter 20 timmar på ett flyg för att spela Super series i Asien. När du kommer fram får du beskedet att du kommer att möta kineser i första omgången, du vet att du inte kommer att ta ett enda set. Du förlorar med 21-11, 21-11 och blir magsjuk av något du åt precis innan matchen. Du sätter dig på flyget i 20 timmar och åker hem, en dag senare står du på banan och spelar elitserien. Nästa vecka upprepas allt igen, samma 20-timmarsflygresa, samma kineser, samma magsjuka och sedan hem till elitserien med ett leende och orden "Jag älskar ju min klubb". Jag vet att en förälskelse kan få en att göra dumma grejer, men Bergbloms år har varit vansinnigt. Hon om någon är värd ett SM-guld.

Till sist, efter att Elin Bergblom förlorat sitt första set mot Jenny Carlsson var jag tvungen att smita ut till damernas omklädningsrum för att låna toaletten. Där mötte jag Anastasia Kudinova som höll på att fylla på sin vattenflaska. "Det är inte klokt att Elin missade första set´" sa hon, jag nickade. "Men hon tar andra" fortsatte hon och jag fortsatte dumt att nicka. En lång tystnad uppstod, sedan höjde Kudinova rösten igen, log stort och konstaterade: "Annars tar jag hem det." Jag tvivlar inte på det. Hur mycket jag än hyllar Bergblom i den här krönikan var det här trots allt ett lagguld.
Och det här var trots allt, mot alla odds, Fyrisfjäderns år - igen.