Ärligt talat: Vem tvivlade?

Krönika Sirius är tillbaka på vinnarspåret igen – och ärligt talat, det kan inte ha varit många som tvivlat på laget. Åtminstone bland dem som sett matcherna mot Ahtletic och Åtvidaberg.

På Skytteholm mot Ahtletic var det två bra lag som möttes, men det var Sirius som var det bästa fotbollslaget. Alltså ingen prestation som gav skrämselhicka även om jag förstår besvikelsen bland Siriussupportrarna.

Mot Åtvidaberg var det årtiondets målmissar på Studenternas. Enligt min mening – en mening som Kim Bergstrand inte delar – var det ett utslag av övertändning mot Åtvidaberg som visades tydligast av de tre baklängesmålen.

Mot Trelleborg var det egentligen inget snack om saken, Sirius var det klart bästa laget även om utdelningen i form av mål kom först i andra halvlek.

Sirius har något den här säsongen som fjolårslaget saknade och därför blir det inga, eller i alla fall väldigt få, poängtapp i slutminuterna. Minns i fjol när man slog rekord i att släppa ledningar och poäng även på tilläggstid.

Sirius är sannerligen inte klart för allsvenskan ännu, men jag har svårt att se hur det här laget ska missa ett avancemang.

Varen Halmstad eller Ahtletic kommer att gå rent och Sirius har både poäng- och målförsprång.

I min förra krönika, efter publikmatchen mot Värnamo, skrev jag att Moses Ogbu ska spela från start och att jag överlät till Kim Bergstrand att klura ut vem som skulle sättas på bänken. Nu är jag inte lika övertygad.

Jag gillar verkligen "signalspelaren" Kim Skoglund (för att citera bandytränaren Mats Söderman) och Niklas Busch Thors förmåga ska inte underskattas och ju mer jag ser av Christer Gustafsson så inser jag att han är en startspelare.

Jag såg matchen på tv och det var intressant. Det satt nämligen en mikrofon i närheten av lagens bänkar. Kim Bergstrands röst hördes ganska tydligt emellanåt, och han var inte direkt overksam.

Han diskuterade (i lugna ordalag) en handssituation med fjärdedomaren, han kallade vid ett tillfälle Kingsley Sarfo för ”Kinkan” och framförallt eldande han på sina spelare med meningar som ”strålande Ian, bra Ante” och ”kör Ian, du måste gå Ian när du har lägen.”

Bara vid ett enda tillfälle hörde jag en ljudlig negativ mening: Dom där jävla sidledspassningarna.

Till sist: Jag har säkert nämnt det i någon artikel förut, men jag måste säga att Christer Gustafsson är en kopia på ishockeytränaren Bert Robertsson som jag lärde känna under de två säsongerna i Almtuna.

Kolla på bilderna, håll med om att likheten finns. I min värld skulle Gustafsson och Robertsson kunna vara tvillingbröder.