Hur ska man enklast beskriva Aikido? Efter ett besök hos Ki-Aikido Enköping och Jan Eriksson är intrycken många och det är svårt för ett otränat öga, och öra för den delen, att beskriva det hela.
Från en ”uppvärmning” med diverse utrop på japanska, som för tankarna till någon slags sinnlighetsövning, till en både kraftfull och elegant kampsport. Även om det kanske är fel etikett att sätta på något man inte tävlar inom på ett klassiskt idrottsligt vis.
Hur ska man då beskriva Jan Eriksson?
Det är enklare. Passionerad.
I 44 år har han tränat för att komma dit han är idag. Nyss uppgraderad till 6:e dan har han kommit långt inom det som kanske inte är en sport, utan mer en rörelsekonst.
– Jag började 1974 i Stockholm, efter att jag flyttat ner från Umeå. Jag följde med en annan kille som ville testa, men som var lite rädd för att gå ensam. Jag hade hållit på med Judo tidigare, men det gjorde alldeles för ont. När jag väl fick se Aikido utövas märkte jag att det var vänligare, så att säga. Mer seriöst, häftigt helt enkelt.
Sitt svarta bälte fick han 1988 och sedan dess har han stigit i det som kallas för svart bältesgradering. Nu är han alltså på 6:e dan.
– Västerlänningar brukar komma upp i som mest 8:e dan. I Japan kommer man ibland längre än så.
Hur når man nästa gradering?
– Det finns väldigt specifika krav mellan varje gradering. Man ska lära sig ett tiotal olika serier, eller kator, innan man når nästa nivå.
Rakt översatt betyder ordet Aikido ungefär ”den harminiska kraftens väg”. Och just harmoni är en av Aikidons huvudmål.
– Aikido kallas ”the art of peace”. Vi säger inte att vi har en motståndare, utan vi har en partner. Man är mest intresserad av jämkning – att hitta ett samförstånd mellan varandra. Om man tar två ytterligheter, exempelvis kamp och flykt, så vill man inom Akidon hitta en medelväg som vi anser ligger på en lite högre nivå.
1998 flyttade Jan Eriksson till Enköping. Två år senare var han med och startade KI-Aikido Enköping, som numera har omkring 70 medlemmar i alla olika åldrar.
Och att bevittna en träning är fascinerande. För trots att det riktiga ”kampmomentet” inte finns inom Aikidon – man söker istället tekniker för att undvika anfall – så är det stundtals fysiskt krävande.
– Jag brukar säga att när tåget kommer, kliver vi av rälsen. Alltså varken kamp eller fykt. Med smidiga och eleganta rörelser undviker man attackerna, och den det är mest jobbigt för är den som anfaller.
Och trots att närkontakten är minimal, kan undertecknad bekräfta att det finns styrka och mycket teknik inblandad. Även uthållighet.
Med all kraft jag kan tänkas uppbåda, kommer jag inte ur det grepp som Eriksson demonstrerar på mig.
Det är vad 44 års erfarenhet gör.