Margareta Andrae, 73, och Göran Andrae, 77:
Margareta och Göran Andrae konstaterar att hela situationen är absurd, och att man aldrig kunnat föreställa sig detta för några månader sedan. Ändå känns det inte så konstigt längre, tycker de.
– På något sätt har man vant sig och fått in nya rutiner. Konstigt vilken vanemänniska man ändå är, säger Margareta Andrae.
Vi träffas på deras grönskande innergård i Luthagen – med säkerhetsavstånd, såklart. De har inte umgåtts med några sedan början av mars, förutom nu den senaste tiden då de börjat träffa barn och vänner lite smått utomhus.
Men med barnbarnen – som är 6, 4 och 2 år gamla och som de i vanliga fall ibland hämtar på förskolan och är barnvakter till – är det enbart Facetime som gäller. Särskilt den yngste skulle inte förstå varför de inte kan kramas.
– Det vi saknar mest är barn och barnbarn. Vi har haft en tradition med söndagsmiddag ända sedan mitten av 90-talet, nu kan vi för första gången inte ha sådana, säger Margareta.
De promenerar en timme varje dag. Att planera in motion känns extra viktigt nu när de inte går och handlar, spelar tennis och allt det där andra som vardagen förr var full av.
– Från början tänkte jag att restriktionerna väl håller i sig i några veckor. Nu tänker jag att läget kommer att vara så här till senhösten. Minst, säger Göran.
De hoppas bägge att det blir lättnader i restriktionerna för friska 70-plussare, så som Folkhälsomyndigheten har flaggat för. Men Margareta säger att hon ändå kommer fortsätta vara försiktig.
– Främmande människor kommer jag att fortsätta undvika, men barnbarnen vill jag få träffa så länge de inte är förkylda.
Jarl Lundin, 86:
Jarl Lundin undviker numera att åka buss. Men han brukar gå och handla mat på affären.
– Hemtjänsten har erbjudit handlingshjälp, men om jag tar emot det kommer jag ju aldrig ut. Då sitter jag bara här i lägenheten själv hela dagarna och det är värre än någonting annat, säger han.
I vanliga fall går Jarl på aktiviteter som föreningen Seniorerna ordnar. Nu när allt sånt är inställt känns livet ensammare. Dagarna går mest åt till att tvätta kläder, städa, bädda, lyssna på radio och titta på tv.
Jarl Lundins två barn, som bägge bor i Stockholmsområdet, kommer och hälsar på ibland. Den ena av dem tycker att Jarl borde skippa handlingen, den andra att det är bra att han kommer ut. Själv är han inte rädd för att smittas.
– Häromåret hade jag en långdragen lunginflammation. Jag gick ner 20 kilo, mycket sämre än så kan man väl inte bli. Och har man kommit upp i den här åldern skulle det inte göra så värst mycket om man trillade av pinn, säger han.
Jarl Lundin skrockar till och påpekar att detta är första gången han upplevt en sådan omsorg om äldre.
– Det har jag då aldrig varit med om förut. Vi äldre får inte vara med och bestämma om något i samhället. Men jag vill i alla fall få bestämma över mig själv.
Liss Sparby, 79 år:
Liss Sparby har alltid levt ett aktivt liv. Tränat mycket och gått på teater, museer och konserter. Inte minst har hon tagit med barnbarnen på kultur.
– Nu är ju tillvaron annorlunda, konstaterar hon.
I vanliga fall brukar Liss Sparby träffa barn, barnbarn och barnbarnsbarn ofta. Nu blir det via telefon och Facetime.
– Jag hoppas att jag inom en snar framtid kan träffa dem i en park eller så. Hur lång tid den här isoleringen ska pågå vågar jag knappt tänka på. Då tänker jag inte bara på mig, utan på hela samhällsekonomin.
Liss Sparbys barn handlar åt henne. Något hon är tacksam över – samtidigt som ”det gnager inombords”, som hon uttrycker det.
– Det känns som att man inte duger något till längre. Barnen säger ”mamma sluta, det är ju så här nu”. Och det har de ju rätt i. Men man vill ju klara sig själv. Jag frågade sonen i morse om han kan föreställa sig känslan av att inte riktigt tillhöra världen för att man är för gammal.
Men Liss Sparby vill understryka att hon trots läget har det bra. Hon är tacksam över familj och vänner som gör att hon inte känner sig ensam.
– Jag har en sån där positivitetsbok där jag varje kväll skriver upp positiva saker som hänt under dagen.
För att styra upp sin nya märkliga vardag har Liss Sparby tydliga rutiner för när hon äter och tränar. Förr gick hon på jympa och qigong, nu tränar hon framför tv:n. Hon är glad över att Sverige inte har lika hårda restriktioner som andra länder.
– Att kunna ta promenader i naturen med vänner är en räddning.