Leonard Bektas har rätt när han skriver att motståndet mot utbyggnaden av sydöstra Uppsala har flera olika anledningar (UNT, 21/2). Vad han däremot verkar missa är exakt vad de grundar sig på.
Centerpartiet tycker det är fullt förståeligt att det finns ett starkt lokalt motstånd till utbyggnadsplanerna. Den demokratiska förankringen har varit undermålig. 2016 antogs en ny översiktsplan i bred politisk enighet, den sa 10 000+ bostäder i de sydöstra stadsdelarna. men året efter skulle det plötsligt byggas 22 500 bostäder på samma yta. Detta skedde helt över huvudet på våra medborgare.
De allra flesta medborgare som vi möter i sydöstra Uppsala förstår att Uppsala växer, men nog är det högst mänskligt att vilja värna sitt närområde och säkerställa en god närmiljö. Markområdet i sydöstra staden som planeras byggas är därtill kommunens mark, så det finns särskilda skäl att visa miljöhänsyn till våra gemensamma tillgångar. Miljöaspekterna är överlag en källa till oro vad gäller hela expansionen och dess påverkan på exempelvis Lunsen och Årike Fyris.
Att sprida nybyggnationen över kommunen och inom Uppsala stad är något vi i Centerpartiet tror är en god idé. Utgångspunkten måste vara att bygga bostäder där de efterfrågas, varför det kan provocera när det politiska styret (S, V, MP) säger nej till nybyggnad på andra håll, exempelvis väster om Uppsala (Tidigare artikel) eller i Gränby.
Att kalla medborgare som framför sakliga invändningar mot bebyggelseplaner och är oroliga för sin närmiljö för ”Nimbys” är en attityd som vi inte har råd med i tider där förtroendet och tilliten till våra politiska beslutsfattare minskar. Tvärtom behöver vi förtroendevalda blir ännu mer lyhörda och hitta nya arbetssätt där vi på ett bättre sätt involverar och omhändertar alla synpunkter från våra medborgare i de politiska besluten. Inte minst inom samhällsbyggandet, där behoven att stärka den lokala demokratin är påtagliga.
Ehsan Nasari (C), kommunalråd
Victor Zhao-Jansson (C), ledamot i Plan-och byggnadsnämnden
Svar
Jag kan förstå att folk vill bebo en grön miljö och även jag vill se utbyggnad i både norr och väster om staden. Vad jag dock inte förstår är varför man köper en bostad drygt sex kilometer från centralstationen om man har det som ett kriterium. Vidare så köper jag inte premissen om att denna attityd är detsamma som att ”värna sitt närområde och att det gäller att värna sin miljö”. Det är helt enkelt inte samma sak att bry sig om grannfriden som att motsätta sig nya bostäder.
Leonard Bektas